Kultur o Nöje

Astrid Lindgrens brevvän fängslar

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Sara Schwardts skildring är öppenhjärtig. (Arkivbild.)
Foto:

Astrid Lindgren får här stå tillbaka för brevvännen Sara som berättar om sitt liv.

Det blir en skildring som har drag av dramatisk krishantering, för flickan i Ulricehamn.

”Kära Astrid, det är jag igen”

Författare: Sara Schwardt

Red: Anna Mellergård

Förlag: Salikon

En dag 1971 sitter tolvåriga Sara i Ulricehamn och skriver ett brev till Astrid Lindgren. Därmed inleds en säregen brevväxling som kommer att vara i drygt trettio år, och som väckte berättigad uppmärksamhet när den gavs ut i bokform 2012.

Självfallet började man också undra över vem Astrids brevvän var, något som denna - under protest - hörsammat genom att berätta om sig och sitt liv i boken ”Kära Astrid, det är jag igen”.

Sara Schwardts öppenhjärtiga skildring blir en blandning av dagbok, fragmentarisk självbiografi och självbetraktelse, där själva skrivandet omfattar maj 2013 till maj 2014. Innehållet pendlar mellan förflutet och nutid, där sistnämnda får en dramatisk nerv genom frågan om hon radikalt vågar ändra sitt liv. Bland annat detta skapar intrycket att det handlar om en krishantering, något som understryks i början av boken med ett drastiskt besked: ”Jag är trött. Jag är rädd. Jag vill avsluta livet.”

Kanhända blir det trösterikt att vända sig till sin avlidna brevvän Astrid som genomgående sker i berättelsen om Saras liv. Det är upplevelser under uppväxten som ger sår i själen blandat med lyckostunder, terapi och BUP, förförelse från radikalvänstern och ett slags hemkomst i den kristna frälsningen. Längre fram i livet blir sorgen tung genom hennes barns frånvaro.

Påfrestande mentalt blir också hennes arbete som städerska på SÄS i Borås, då övriga i personalen bedriver något som måste karakteriseras som mobbning gentemot Sara. Lyckligtvis gives andningshål i tillvaron. I Saras fall betyder det hennes roll som föredragshållare om Astrid och brevväxlingen med henne. Hon får också en del göromål i Mariannelund och trakterna däromkring som har med Astrid att göra.

Fängslande blir de människoöden som dyker upp här och var, inte sällan människor som väcker både hennes och läsarens medkänsla. Och det som hon berättar och beskriver sker på ett språk som är både enkelt och uttrycksfullt. Men framför allt handlar det om Sara själv som under skrivandets gång tycks växa och utvecklas, som når fram till viktiga insikter. Att hon slutgiltigt bryter upp för att våga ändra sitt liv är väl mer än troligt, då flyttlasset definitivt ger sig iväg från SÄS och Borås till Mariannelund.