Kultur & Nöje

Vass penna mot ryska makten

Kultur & Nöje
Hyllad och hatad. Lev Rubinsteins essäer är viktig läsning och en välbehövlig påminnelse om att långt ifrån alla ryssar är villiga att gå i Putins ledband.
Foto:

I ett Ryssland med okritisk patriotism och allt svajigare demokrati är Lev Rubinstein en modig och viktig oppositionell röst.

Martin Lagerholm välkomnar att hans dagsaktuella essäer nu finns på svenska.

Ryska dagsedlar

Författare: Lev Rubinstein

Förlag: Ersatz

Översättning Johan Öberg

Artikeln publicerades 4 april 2015.

Mötesfriheten har avskaffats, människorättsorganisationer klassas som ”utländska agenter”, journalister och oliktänkande förföljs, misshandlas och fängslas, politiska motståndare mördas. Rapporterna om ryska medborgares inskränkta demokratiska rättigheter i Putins Ryssland har på senare år blivit alltmer alarmerande. Likvidationen av oppositionsledaren Boris Nemtsov härom veckan, Putins enda riktiga rival på den politiska arenan, är den senaste och förvisso mest allvarliga incidenten i en lång rad repressiva och brutala aktioner i det alltmer auktoritärt styrda landet.

I likhet med Nemtsov har den legendariske och kultförklarade, i hemlandet lika hyllade som hatade poeten, konceptkonstnären och essäisten Lev Rubinstein (f. 1947) under en längre tid reagerat på Rysslands illavarslande utveckling av okritisk patriotism och aggressiv självfixering. Med sin vassa penna, satiriska finess och ofta drastiska bildspråk skärskådar han den officiella maktens pompösa och absurda retorik, som alltmer för tankarna till det gamla paranoida Sovjetunionens glansdagar (som Rubinstein redan på 70-talet var med om att konstnärligt nagelfara). Så noterar han syrligt att fientliga utländska makter (EU och USA) har ”spioner”, medan Ryssland förfogar över ”underrättelsemän”. Och i anslutning till den pågående Krimkrisen drar Rubinstein till med följande ironiskt klockrena analys: ”Det som inom folkrätten alltid har kallats ’annektering’ (jag håller med om att det är ett obehagligt ord) kan inte heta så inom kontexten för den ryska ledningens utrikespolitiska ekvilibristik. I den kontexten ska det benämnas ’återupprättande av den historiska rättvisan’ – det är mycket behagligare så”.

Förlaget Ersatz ger nu med föredömlig skyndsamhet ut 27 av de kortare dagsaktuella essäer som Rubinstein sedan några år tillbaka kontinuerligt publicerar på internetsajten www.grani.ru. De äldsta bidragen är från 2007, men flertalet har tillkommit under 2014 (samlingens sista text rentav i år). Här får läsaren alltså möjlighet att praktiskt taget i realtid ta del av en helt annan rysk röst – modig, frispråkig, vass, ironisk, mänsklig – än den officiella maktens svulstiga meddelanden och dekret. Detta är förstås en enorm tröst för alla demokratiskt sinnade ryssar som i allt högre utsträckning riskerar olika slags repressalier för sina protester – och en välbehövlig påminnelse för alla oss utomstående om att långt ifrån alla ryssar är villiga att gå i Putins ledband.

”Det här är mitt land”, utbrister Rubinstein, och fortsätter i en patenterat fyndig harang: ”Och det är jag lika säker på som att regnet kommer uppifrån och inte nerifrån, att solen stiger i öster och sjunker i väster, att Volga ännu rinner ut i Kaspiska havet, att doften av bensin blandad med nationalpatriotisk armsvett absolut inte kan kallas för andlighet och att det varken finns någon nationell multiplikationstabell eller naturlag som säger att små länder ska gravitera runt de stora.”

Må Rubinsteins och hans oförskräckta gelikars röster inte tystas!