Kultur & Nöje

Vart tog kvinnorna vägen?

Debatt Artikeln publicerades
De nominerade kvinnorna Negar Nazeh, Agnes Gerner, Åsa Foster och Tove Folkesson sattes i skuggan av Maxim Grigoriev under scensamtalet på debutantprisgalan, menar den kritiska litteraturvetaren Hedvig Ljungar.
Foto:Lisa Brunzell
De nominerade kvinnorna Negar Nazeh, Agnes Gerner, Åsa Foster och Tove Folkesson sattes i skuggan av Maxim Grigoriev under scensamtalet på debutantprisgalan, menar den kritiska litteraturvetaren Hedvig Ljungar.

En manlig flanör som skriver om storstäder – och en manlig intervjuare som gör samtalet för internt och skymmer kvinnorna i soffan. Litteraturvetaren Hedvig Ljungar kritiserar soffsamtalet på debutantprisgalan.

Vid utdelningskvällen av BT:s debutantpris intervjuades de fem nominerade – fyra kvinnor och en man – av jurymedlemmen och litteraturprofessorn Martin Hellström. På Stadsteaterns stora scen stod en soffa i vilken han och debutanterna slog sig ned. Att de två männen hamnade på varsin kant och att de fyra kvinnorna lade benen i kors däremellan var kanske en slump. Sammanträffandet gjorde emellertid att kvinnorna på ett synnerligen tydligt vis liksom ramades in av männen.

Först ut var Agnes Gerner vars diktsamling Skall bland annat undersöker gränser mellan människor och djur. Av Hellström fick hon frågan om hur det känns att ge ut en bok när man som hon också jobbar på Kungliga Biblioteket.

Därefter var det Maxim Grigorievs tur. Han skriver om storstäder. Han vantrivs på landet, ogillar djur och är rädd för sjukdomar (BT 5/2). Efter att Grigoriev talat ett slag om sina försök att skriva utan karaktärer frågade Hellström honom om det tyska begreppet Sehnsucht, som florerar hos författaren. Samtalet blev allt mer internt – som en scen ur Klas Östergrens Gentlemen där beresta, belästa och belevade (män) sammanträder i BBB-klubben. Och vad Sehnsucht egentligen hade för betydelse i sammanhanget framgick inte. Grigoriev läste högt ur en novell som handlade om en flanör som betraktade människor på en turistort. I den turistorten kom kvinnor gående med uppblåsbara jättebananer i plast som de grenslade i vattnet och guppade upp och ned på. Där satt även ensamma män med attribut som cigaretter och öl.

När Grigoriev var färdig var det uppenbarligen ont om tid. Vad handlar din bok om? frågade Hellström debutanten Negar Naseh, författare till romanen Under all denna vinter. Naseh undrade rimligt: hur lång tid har jag på mig? Tio sekunder, svarade Hellström. Så berättade Naseh kortfattat och sedan undrade Hellström hur hon kommit på idén att förlägga en mor-dotter-relation just i Norrland. Naseh förklarade: jo, mor-dotter-relationer finns överallt.

Inte heller Tove Folkesson, författaren till romanen Kalmars jägarinnor, fick frågor av Sehnsucht-kaliber. Hellström fick däremot hela publiken att skratta åt det faktum att bokens kvinnliga huvudpersoner så snabbt som möjligt vill gå ur den så kallade OK, Oskuldsklubben. Att romanen kretsar kring kvinnlig sexualitet och behovet av frigörelse hamnade i skymundan av skrattsalvorna. Det gjorde tyvärr också Folkesson själv, eftersom Hellström skymde henne med sin kroppshydda i soffan.

Åsa Foster, författare till Man måste inte alltid tala om det, fick berätta om resan till Sydafrika som var upptakten till hennes bok. Av Hellströms frågor framgick att Fosters skrivande, trots utgångspunkten i resandet, befann sig långt ifrån Sehnsuchteri, europeisk metropolmagi och författaregeniets hypokondriska tvångstankar.

När det blev paus tänkte jag på Artur Lundkvist. Och på Ebba Witt-Brattström, som i sin avhandling om Moa Martinson skrev om hur Lundkvist och andra primitivistiska diktare under mellankrigstiden fyllde sin poesi med sexuell laddning, som ett maktmedel att erövra världen och den alltmer frigjorda kvinnan med. Varför fick inte Grigoriev svara på hur han kom på idén att skriva om en flanör i Berlin? Det var kanske också en slump.

Det var dock ingen slump att de uppblåsbara jättebananerna återkom två gånger i Grigorievs novell. Men även om pennan bakom bananerna lämnade Borås hundra tusen kronor rikare är jag rätt säker på att jägarinnorna inte låter sig tystas.