Kultur & Nöje

Vägen från språket fram till handlingen

Stockholm ,
Tove Folkesson är nominerad till Borås Tidnings debutantpris för romanen Kalmars jägarinnor.
Foto:
Foto:
Foto:
Foto:

Den 19 februari delar Borås Tidning ut Debutantpriset. Fem nya författare är nominerade. I dag presenterar vi kandidat nummer tre: Tove Folkesson, som har skrivit romanen Kalmars jägarinnor.

Artikeln publicerades 11 februari 2015.

Ett gäng tonårstjejer i Kalmar på 1990-talet. Snart är det dags att ta studenten och framtiden väntar runt hörnet, men för Eva, Jossan, Linden, Jenna och Sudden går horisonten vid nästa fest, festival eller adrenalinkick. De kallar sig själva för "Kalmars jägarinnor" och tycker att de äger staden. Rastlösheten och längtan bort från småstaden hålls på plats med hjälp av fyllor, hångel, diverse småbrott och spratt, samt häng på stamfiket Fiesta. Allt berättat med stor ömhet på ett melodiskt och träffande språk.

När Tove Folkessons debutroman Kalmars jägarinnor kom ut förra året överöstes den med beröm av kritkerna, men om någon för bara några år sedan hade talat om för henne att hon skulle bli författare hade hon inte trott på det.

– Musiken har varit en stor kärlek i livet. Jag började skriva låtar i 20-årsåldern, men jag har aldrig drömt om att bli författare och skriva böcker. Jag hade tänkt skaffa mig en traditionell utbildning.

Arkitekt, dramapedagog och några andra alternativ var på tapeten, men hon har hoppat av den ena utbildningen efter den andra. Fortare än en gris blinkar, som Astrid Lindgren skulle ha uttryckt det. Så småningom läste hon till folkhögskollärare och undervisar numera i svenska och kreativt skrivande på Fryshuset i Stockholm.

Tove Folkesson är en orolig själ – hon vill ha lugn och ro omkring sig, men ofta blir det precis tvärtom, erkänner hon. Adrenalinkickar har hon jagat genom exempelvis snowboardåkning och bungyjumping. En gång tog hon jobb som skidlärare i fjällen, men glömde bort att berätta att hon nästan aldrig stått på ett par skidor. Historien om hur hon lyckades med konststycket att blixtsnabbt lära sig åka skidor och samtidigt mörka "situationen" för de andra coola skidlärarna och för sina skidelever skulle ha platsat i vilken Lasse Åberg-film som helst.

Låtskrivandet har spelat en stor roll för henne och hon har varit med i flera olika bandkonstellationer. Genom musiken halkade hon in på författandet. Helt oavsiktligt. På en tågresa från Norge för några år sedan.

– Jag satt i en tågkupé på väg hem från Norge där jag hade haft en misslyckad upplevelse. Jag skulle vara med och spela in en skiva, men det hade gått pinsamt dåligt. Liggvagn hade jag inte råd med, utan försökte kura ihop mig på ett tågsäte och sova lite. Då brusade ett tjejgäng genom tågvagnen och det liksom bubblade och fräste om det. Först blev jag sur, men sedan började jag fundera på hur det låter inne i huvudet på personer som utåt verkar vara så korkade och ytliga. Jag tänkte på hur jag själv var i den åldern när jag var en kugge i ett tjejgäng.

Av en ingivelse åkte penna och papper fram.

– Jag skrev en dialog och fnittrade under resten av resan. Jag ville skildra det där sjuka, kortsiktiga sättet att resonera som man kan hålla på med i ett gäng – hur ett visst sätt att prata kan leda till vissa handlingar.

– Det handlar om den tidlösa gänghybrisen, det är ett tillstånd som många har varit med om. När man gör häftiga grejer tillsammans och det känns som om man kan ta över hela världen.

Men vägen från tanke till bok var allt annat än självklar.

– Först ville jag ju bara berätta om det här gänget för mina kompisar i bandet. Skriva några roliga dialoger som vi kunde skratta tillsammans åt.

Så småningom värkte insikten fram att det faktiskt var en bok hon höll på med, men om någon vill veta hur det är att bli refuserad som blivande författare, så är det bara att fråga Tove Folkesson. Hur många gånger som hon egentligen har fått det där trista standardiserade svarsbrevet från det ena bokförlaget efter det andra är hon inte säker på.

– Jag har inte räknat, men det är väldigt många refuseringsbrev. I början var det bara de där standarsvaren som kom, men jag tog det inte så hårt för jag var ju "clueless" – utan ledtrådar – när det gällde att skriva böcker. Jag hade inga förväntningar.

Alla de där nejen skulle kanske ha fått de flesta att tappa sugen, men Tove Folkesson gnetade envetet på. Tiden på Lunds författarskola hjälpte henne på traven.

– Jag "lärde mig" av Kalmars jägarinnor att jag behövde skaffa ett gäng för att klara det här. Jag kände ingen som skrev prosa, men på Lunds författarskola fick jag ett sammanhang att växa i. Det finns de som skriver böcker helt ensamma, men jag tror inte på det för egen del. För mig behövs det ett sammanhang.

Så småningom började refuseringsbreven innehålla personliga kommentarer. Oftast stod det att boken saknade en röd tråd, men hon var inte så intresserad av att skriva in en sådan. Hon ville skildra ett stämningsläge eller en situation istället. Någonstans finns alltid rätt förläggare för rätt bok – och hon hittade rätt till slut.

– Svante Weyler (Weylers förlag) nappade. Han är inte så förtjust i handling som sådan utan frågade mig istället: "Vad ville du undersöka?" Det tycker jag är väldigt sympatiskt. Det var så det var. Jag ville visa hur vägen ser ut från språket fram till handlingen.

Resten är historia. Redan i april landar fortsättningen på bokhandelsdiskarna, för Kalmars jägarinnor är bara första delen i en trilogi. Lite väl kaxigt av en debuterande författare att börja med en trilogi, har en del tyckare menat. Men Tove Folkesson rycker bara på axlarna och skrattar:

– Det var ju ingen som sa till mig vad man kan och inte kan göra.

Fakta

Tove Folkesson

Född: 1981

Bor: Stockholm

Familj: Förlovad med Hanna, tre systrar, mamma, pappa och en släkt full av kvinnor i alla led, ett litet matriarkat

Bakgrund: Öländska bönder på mammas sida och arbetare i ett finskt kalkbrott på pappas sida

Skulle vilja kunna: Skriva dikter som används i begravningsannonserna

Tänkbar titel på självbiografin: Det här tar jag med mig när jag dör

Mitt förhållande till Borås: Jag har sovit över på Centralstationen en gång, hårda bänkar, skulle byta buss tror jag

Gör jag om jag vinner debutantpriset: Bjuder verklighetens jägarinnor på spa och så fortsätter jag och Hanna bygga upp Ett eget rum, ett experimentellt minikulturhus på Södermalm, fritt från vinstintressen och annat frihetsberövande

Juryns motivering: "För en muskulös roman som upprättar en egen ordlista med jägarinneakademiens glit- terögonskugga och mörker”

Första meningen i Kalmars jägarinnor: "Jennas kille hade blivit utslängd hemifrån."

Visa mer...

Fakta

Visa mer...