Kultur & Nöje

Tove Janssons noveller rör sig om meningen med livet

Kultur & Nöje Artikeln publicerades

Tove Jansson har, som bekant, skrivit den odödliga sviten om Mumindalen.

Det osynliga barnet och andra berättelser

Text och bild: Tove Jansson

Förlag: Rabén & Sjögren

Hon var också en novellkonstens mästare och i genren har hon skrivit många fina texter för både barn och vuxna. I dem alla oavsett tänkt adressatskap finns melankolin, längtan efter gemenskap liksom strävan efter den läkande ensamheten.

Förlaget Rabén och Sjögren har i några år förtjänstfullt gett ut Muminsviten i nya upplagor och i år har bland annat berättelsesamlingen Det osynliga barnet utkommit. Här finns flera berättelser som torde, om de inte redan kan betraktas som det, bli klassiker.

Titelnovellen om det osynliga ängsliga och förtryckta barnet som blir synligt först när hon måste försvara någon annan förgår senare tiders psykoanalytiker som Alice Miller. Snusmumriken blir störd i sitt visskapande av ett litet namnlöst knytt. Han blir förstås irriterad men drabbas senare av ont samvete, denna tärande och föga kreativa obehagskänsla. Plötsligt är han inte längre den fria vagabonden. Han erfar hur hans frihet trots allt måste relateras till en gemenskap, att han inte alltid kan välja sina möten.

Utan att vara i närheten av att nämna frasen så är detta texter om meningen med livet.

Det är en betydelsefull nyutgivning men vad jag inte kan förlika mig med är märkliga redaktionella ingrepp. Texterna är helt från varandra fristående berättelser och ändå har man valt numrera dem i kapitel, istället för med historiens titel. Är man rädd för att något som vänder sig till barn ska se ut som en novellsamling?

Dumt i så fall.