Kultur & Nöje

Toni Morrison: Gud hjälpe barnet

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Foto:Michael Lionstar

En tät roman, full av symbolik och med ett angeläget tema. Inte dålig, men inte heller Toni Morrisons bästa, skriver vår recensent.

Gud hjälpe barnet

Författare: Toni Morrison

Översättning: Helena Hansson

Förlag: Forum

Föräldrar och barn. Barn och föräldrar. Det är inte första gången nobelpristagaren Toni Morrison väver en berättelse kring denna relation, mellan avsikten att uppfostra och effekterna av uppfostran. Som man säger: vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Inte alla, bara somliga, är själva föräldrar och vet vad det innebär av oro och obeveklig kärlek, men alla har varit barn. Att veta att man kommer ifrån några är den mest universella upplevelsen. Det är kanske först som vuxen man begriper hur utsatt man är som barn, alltså vilken effekt föräldrar, andra barn och samhället har.

Jag gör inte det temat rättvisa. När jag skriver om det såhär, framstår insikten som banal, ändå är variationerna på temat oändliga. Och det är som sagt inte första gången Toni Morrison kretsar kring detta men det är första gången hon så direkt skriver ut det, redan i titeln, och kanske även i dedikationen ”till dig”. Men det är inte en Toni Morrison-roman om det inte sammanflätas med en afroamerikansk erfarenhet.

Bride, eller Lulu Ann som hon egentligen heter, är en ung och mycket vacker kvinna. Hennes mörka hud är en del av denna skönhet, men den mörka huden har varit ett hinder för hennes mer ljushyade mamma Sweetness att kunna visa ömhet. Men Lulu Ann växer upp till att bli en selfmade affärskvinna, förslagen nog att uppfinna sig själv till Bride, och ja, det hade ju inte varit en Toni Morrison-roman om den inte heller varit full av symboler som till exempel att Bride ständigt bär vita kläder.

Romanen berättas ur olika perspektiv, ömsom Brides, ömsom andras och ur detta växer sanningen fram, ett trauma orsakat av konsekvenserna av att söka bekräftelse.

Perspektivskiftena i ”Gud hjälpe barnet” bidrar till att det är en tät roman, och som nämnt full av symbolik, även om det på sitt sätt också är en mer rättfram berättelse än vad som tidigare skrivits. Det finns inte alls samma melankoliska sorg som i till exempel ”Älskade”. Det som också är annorlunda än i Morrisons tidigare romaner är att jag i denna berättelse inte upplever samma tidlöshet. Det kan förvisso vara en bra sak, att romanen upplevs som samtida, å andra sidan finns det en viss återkommande rumphuggenhet i texten. Kanske beror det på viljan av att frammana en stark samtidskänsla, eller så är det perspektivskiftena eller så är det översättningen som orsakar en viss klumpighet. Det gör inte ”Gud hjälpe barnet” till en dålig roman, inte alls, men det är inte heller Toni Morrisons bästa.