Kultur & Nöje

Surrealistiskt party med apor

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Det handlar om (olycklig) kärlek, brustna illusioner och uppfinningsrik hämndlystnad. Och om hur allt detta inlemmas i det drömlika och självdestruktiva livet tillsammans med aporna.
Foto:

En ung kvinna dras ut från sitt hotellrum av en vilt främmande apa. Så börjar Malin Axelssons surrealistiska roman. Martin Lagerholm har läst.

Anropa

Författare: Malin Axelsson

Förlag: Albert Bonniers

Kvinnan och apan beger sig ut i den icke namngivna stadens mörker, super tillsammans och fortsätter kretsa runt varandra i ett vegetativt och desillusionerat tillstånd. Småningom ansluter sig allt fler apor till det udda paret. Talande, festande, störiga apor som lystrar till namn som Leonardo, Baby eller Frasse, och som animaliskt liksom klibbar sig fast vid det kvinnliga berättarjaget och hennes förvirrade tillvaro. Miljöerna utgörs av hotellrummet, grillbaren, nattklubben, gatorna. Och som ett ouppnåeligt kafkaeskt slott tronar ”den stora dagstidningens” skyskrapa i fonden. Även den en värld av primater?

Fantastiken i världslitteraturen är ungefär lika gammal som världslitteraturen själv. Under 1900-talet har vi inte minst begåvats med den magiska realismen, som förknippas med en rad centrala diktare såsom Jorge Luis Borges, Gabriel García Márquez, Italo Calvino, Salman Rushdie och Toni Morrison. En subgenre utgörs av det slags fabelaktiga berättelser där djur träder in i handlingen och beblandar sig med människovärlden. Ramverket till Malin Axelssons debutroman Anropa kan i förstone föra tankarna till ett annat fantasmagoriskt verk, Michail Bulgakovs kultroman Mästaren och Margarita, med sina vilsna eller vansinniga figurer och talande djur. Om det inte vore för att Axelssons berättelse snarare än att bygga upp en historia bryter ned den, och i slutändan får den att framstå som ett litterärt syrabad. Romanen som dekonstruktion och toxisk process. Om man tvunget vill hitta litterära förebilder i rent språkligt och stilistiskt hänseende, ligger de båda österrikiska särlingarna Thomas Bernhard (naivistiskt repetitiv) och Elfriede Jelinek (rasande och grotesk) nära till hands.

Momentant kan enskilda satser som ”Jag ser mig i spegeln och anropar hela världshistorien” eller ”och nu har den kommit från djungeln med all den vilda längtan som finns där (i mig)” också ge upphov till associationer av mer existentiell och filosofisk art. Men den typen av ansatser sugs snart ned och bort i den till synes oredigerade och spontant uppkomna textens virrvarr av flyktiga ap- och människoimpulser.

Vi får inte veta så mycket om berättarjaget, annat än att hon av oklar anledning bor på hotell, att hon ägnar sig åt olika skrivprojekt som journalist och författare, att hon förtvivlat försöker komma i kontakt med chefredaktören på den stora tidningen och i den löpande romantexten riktar sig till ett anonymiserat ”du”.

Axelssons språk är medvetet banalt, ungdomligt, med mycket jargong, och själva konstruktionen belamrad med inskjutna citat på engelska, ordlekar, typografiska upptåg och metalitterära kommentarer (”Min text säger att den nu vill handla om sig själv”). Ja, den postmodernistiska verktygslådan har här vräkt ut alla sina attiraljer över det Axelssonska skrivbordet!

Fast doftar inte baksidestextens karakterisering av romanen som ”en vildsint uppgörelse med språkets grindvakter” snarare modernistiskt 1920-tal? Och varför inte, förresten: Axelssons otyglade och nyckfulla skapelse, med inslag av den automatiska skriftens lössläppta krafter, har onekligen något dadaistiskt över sig. Ett bedrägligt psykodrama eller en modern ungdomsroman baserad på förra seklets normbrytande förebilder.

Det hade inte varit några problem att i formell litteraturteoretisk mening avfärda den här romanen som dålig litteratur. Men det slags värdeomdömen vore i sammanhanget helt ovidkommande.

Axelssons furiösa, beklämmande, roliga och måttlösa berättelse vill ju någonting annat. Den hävdar ingenting av vikt, men utgör en alldeles egen kraftkälla och energireserv.

Visserligen har jag personligen svårt att i längden hålla min nyfikenhet på den bisarra språkvärlden och de känslomässigt excessiva utgjutelserna levande, men jag har full respekt för Axelssons konsekventa utförande av dem.

Dessutom kan jag inte låta bli att ibland bländas av hennes besynnerliga och välfunna infall. Ett av dessa upptäckte jag av en slump: att titeln Anropa baklänges ju blir Aporna. Bara en sån sak!

fakta

Ny ledare för Radioteatern

Namn: Malin Axelsson

Född: 1975

Bor: Stockholm.

Aktuell: Anropa är hennes romandebut, men hon har tidigare bland annat skrivit den Augustpris-nominerade barnboken Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn (2014).

Dessutom: Framför allt har Axelsson gjort sig ett namn som teaterregissör och dramatiker (inte minst barnpjäser). 2009-14 var hon konstnärlig ledare för Ung scen/öst, och från och med i år har hon tagit över den tunga posten som konstnärlig ledare för Radioteatern. Så sent som häromdagen utsåg hon dramatikern Dimen Abdulla till Radioteaterns egen husdramatiker 2015-16.

Visa mer...