Kultur & Nöje

Suburbia låter oss möta skräck och glädje

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
I bild: Dorotea Dorotea Saykaly.
Jim de Block och Jonathan Savage är som tagna direkt ur Alice i Underlandet. Verket heter The Two Headed Man och är skapat av Toby Kassell i Göteborgsoperans danskompani.

Göteborgsoperans källarprojekt Suburbia ger en ovanlig chans att komma riktigt nära dansarna. Det är utmanande på allvar, tycker Lena Kvist. Men känslan av exklusivitet är dubbel.

37°/ Suburbia

Plats: Göteborgsoperan

Pågår till: 16 maj (bara två föreställningar)

Konstnärlig ledare: Adolphe Binder

Konstnärlig projektkoordinator: Fernando Melo

Verk: Situation Room I-VI, Brief studies on human condition

Av: Adolphe Binder

Assistent: Cora Frost, medverkande: Maria Chiara Mezzadri och Arika Yamada

Musik: G F Händel, Lascia ch’io pianga (sång Tora Augestad), Nouvelle Vague, Portishead, Adolphe Binder och spoken word av Cora Frost.

Verk: The Two Headed Man

Av: Toby Kassell

Medverkande: Jim de Block och Jonathan Savage

Verk: Tongue-in-Cheek

Av Douglas R Spiik (kock och expert inom molekylär gastronomi) och Adolphe Binder

Verk: Lyckliga gatan

Av: Danielle de Vries i samarbete med dansarna

Foto: Lee Yan Tu

Medverkande: Mai Lisa Guinoo, Jan Špoták

Musik: Lyckliga gatan med Anna-Lena Löfgren, A2 av Dan Lissvik

Verk: Tidal

Av: Stephen Laks

Medverkande: Jenna Fakhoury, Erik Johansson

Verk: SKAL

Av och med: Oleg Stepanov

Musik: Part VI av Nick Soudnick & Vyacheslav Gayvoronsky

Verk: A meaningful moment through a meaningless process

Av: Pascal Marty

Medverkande: Dorotea Saykaly

Musik: Turning ever towards the sun av Wolves in the throne room, arrangerad av Oleg Stepanov

Suburbia är en 80-talspoplåt med Pet Shop Boys. Det är också Göteborgsoperans danskompanis spännande sidoprojekt.

”Where the suburbs met utopia”, sjunger Pet Shop Boys, och det var väl där någonstans som första delen av Suburbia tog avstamp när Göteborgsförorten Bergsjön mötte danskompaniet våren 2013. Jag kom dit utan förväntningar alls den gången och mötte den bästa scenkonst jag sett på åratal. Ja, kanske någonsin.

Nu har Göteborgsoperans danskompanis ledare Adolphe Binder tagit projektet vidare in bakom kulisserna på operan. Publiken samlas i foajén och får sedan i grupper om fem följa varsin guide genom verket. Endast teknikpersonal” står det på skylten vi passerar i början.

Den här gången blir det lite svajigare än i Bergsjön 2013. Dels för att man som åskådare är utlämnad till vad som händer i ens egen grupp (som till exempel folk som småpratar mellan verken), dels för att programmet känns lite stressigt i några fall.

Men den oslagbara närheten finns kvar och får verken att beröra och skapa en känsla av äkta mänsklig kommunikation. Här finns ingen risk för att energin stannar vid scenkanten – för scenkanten finns inte. Idén att använda operans bakre utrymmen är dessutom genial, det skapar en spänning i sig.

Suburbia är både lekfullt och skrämmande, nästan som att vara på Spökhotellet Gasten i modern danskonstversion.

Inledningen är oerhört stark och försätter åskådarna i ett tillstånd av utsatthet. Jag kan inte berätta exakt vad som sker, eftersom det hela bygger på överraskningseffekt. Men den som lider av klaustrofobi kanske ska välja en annan föreställning.

Som första verk möter min grupp Pascal Martys verk där en ensam dansare, till synes förblindad, dansar på en gigantisk, pysande dekorhiss. Hon försvinner upp och rör sig till slut utan att vi i den lilla åskådargruppen kan se henne.

Nästa stopp är ett halsbrytande fläng efter de två sammanlänkade dansarna i Toby Kassells verk The Two Headed Man. De pladdrar oavbrutet och för tankarna till Alice i Underlandet, eller gubbarna i Trollkarlen från Oz.

Danielle de Vries Lyckliga gatan är suggestiv och filmisk, medan Tidal med två dansare som lastar tegelstenar i och ur en båt skulle behövt lite mer tid för att sjunka in. Oleg Stepanovs Skal i perukverkstaden är som ett surrealistiskt konstverk i miniformat. Varmast och ljusast är Adolphe Binders eget bidrag i operans stora ventilationsrum, med lysande trådar som binder samman människor.

Slutet är nästan som ett litet kalas, där alla åskådare samlas framför Adolphe Binder och matkreatören Douglas R Spiik. Det passar bra: känslan Suburbia lämnar efter sig är lyxig utvaldhet, att som åskådaren få ta del av dansarnas starka och ovanligt fria kreativitet.

Samtidigt är det synd att den här roliga, skrämmande, samtida och utmanande föreställningen bara visas några få gånger – och kommer att ses av kanske ett hundratal personer, samtliga inbitna kulturnördar. Varför inte spela längre, bjuda in fler? Ingen skulle kunna motstå detta.