Kultur & Nöje

Spännande sorgesång över USA

Kultur & Nöje
Ben Foster och Chris Pine spelar bröder på en lågmäld rånarturné, i ”Hell or high water”. Foto: Lorey Sebastian/Scanbox
Foto:

Tänkvärd spänning med fina skådespelarinsatser i en västerninfluerad bankrånarthriller förlagd i ett hårdkokt Texas.

Hell or high water

Med: Ben Foster, Jeff Bridges

Regi: David Mackenzie

Artikeln publicerades 25 november 2016.

Tar man en snabb titt på den här västerninfluerade dramathrillern kan den tyckas väldigt klichéartad. Ett brödrapar på bankrånarturné genom USAs bakgård. Två omaka snutar som jagar dem, varav den ena är nära pensionen. En stundande uppgörelse.

Men manusförfattaren Taylor Sheridan gör, i likhet med sin knarkthriller ”Sicario”, något mer och större av ämnet, som förvaltats väl av den brittiske regissören David Mackenzie (”Hallam Foe”). Det står klart redan i den välorkestrerade inledningen där kameran panorerar över en parkeringsplats, förbi en vägg där någon klottrat ”Three tours in Iraq but no bailout for people like us” och slutligen fastnar vid den bank där första rånet äger rum.

Med Nick Caves musik som vemodig stämningsbärare rinner filmen sakta i samma väderbitna flodfåra som ”No country for old men”. Den blandar också in strömmar av samhällskritik likt ”Killing them softly”, den karga machokulturen från ”Winters bone” och landskapsestetiken i ”Fargo”.

Det västra Texas vi rör oss igenom är avbildat som döende glesbygd. Storslagna vidder där tiden på samma gång står still och samtidigt tycks ha sprungit ifrån. Ogräsbevuxna bakgårdar. Vägar kantade av reklamskyltar om att låna bort sina skulder. Man kan ana desperationen, att det är här längtan är som starkast efter att ”make America great again”.

Utöver fotot och musiken är skådespelarna en stor behållning. De två bröderna, som stjäl för att rädda sin familjegård, spelas av Chris Pine och Ben Foster, expert på oberäkneliga halvgalningar. Jeff Bridges, i Marlon Brando-underbett och grötig dialekt, spelar polisen Marcus som har en fin hatkärleksrelation till sin indianskättade kollega Alberto (Gil Birmingham).

Det är också en rakt igenom spännande historia, berättad som en symbolfylld sorgesång över de ur-Amerikanska platser som kommit i kläm mellan en svunnen tid och osäker framtid för en nation i förändring. Eller som Alberto torrt konstaterar: först var det indianernas land, sedan de vitas, nu bankernas. Snart kanske ingens.