Kultur & Nöje

Sofi Oksanen: Norma

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Foto:Toni Härkönen

”Norma” är fantastisk som idé, men Sofi Oksanen får det inte att fungera i romanform. Boken är för ytligt gestaltad och känns både rörig och flummig, tycker recensent ÅM Hellman.

Norma

Sofi Oksanen

Översättning: Janina Orlov

Förlag: Albert Bonniers

”Norma” är Sofi Oksanens femte roman, släppet väcker en hel del förväntningar. Det har att göra med att Sofi Oksanen aldrig är tråkig, ofta är politisk och att hon har en sällsynt förmåga att hitta berättelser som liksom berättas från sidan, perspektiv som gör att uppfattningen om t.ex. ett fenomen eller en historisk händelse kommer i nytt ljus. Hon har en osviklig känsla för karaktärer, stämningar och dialog.

Huvudpersonen Norma är en nutida Rapunzel, vars hår växer ovanligt snabbt. Hon har också en övernaturlig förmåga att förnimma dofter och få information om människor genom hennes högkänsliga hår. För att skydda sig mot människors olyckor självmedicinerar hon med skopolamin och bensodiazepiner.   

Namnet Norma får tolkas symboliskt, som en lek med norm, normalitet eller normal. Kanske skulle det kunna hänvisa till Bellinis opera? Men Norma kommer också från latinets ord för mönster, och det här en roman fylld av symboler och referenser att associera kring. Romanen börjar på Normas mamma Anitas begravning, hit har några skumma typer sökt sig, en av dem är Lambert, en mafioso eller patriark som driver handel med både hår och surrogatmödrar. Lambert har tvillingar med Anitas väninna Helena, som sedan år tillbaka är institutionaliserad på grund av psykisk sjukdom. Tvillingarna Alvar och Marion är också inblandade i Lamberts klan. Alvar som hans högra hand och Marion genom att hon driver en hårsalong varifrån ett extra fint hår säljs till olika hårförlängningar. Lambert, Alvar och Marion tror att håret levereras från ukrainskor och de vill desperat ha tag i kontakterna, fast av olika anledningar.

Norma, hon vill mest förstå varför hennes mamma klev ut rakt framför tåget i tunnelbanan.

Det är en idéroman förklädd till maffiathriller. En politisk saga som kopplar ihop en oetisk handel med äkta hår till hårförlängningar och en lika omoralisk handel kring surrogatmoderskap. Det är en effektiv symbolik. Hår har genom tiderna förknippats med fertilitet. I verkligheten läser jag om ligor i Sydamerika och i Östeuropa som kidnappar kvinnor och tvångsrakar deras hår. Jag läser om indiska barnfabriker där fattiga kvinnor rear ut sin livmoder. Och där barnlösa västerländska par tröstar sig med att kvinnorna kommer få allt de önskar under graviditeten och efteråt en så pass stor summa att de kan försörja en hel familj. Det finns såklart inte bara en cynisk handel med hår som blandats ut med hästtagel eller blivande föräldrar som vägrat ta emot barn som fötts med funktionsvariationer, utan också en ädel berättelse om systrar som rakat bort sitt hår och donerar det till sin cancersjuka syster. Det finns söta berättelser om väninnan som efter flera lyckade graviditeter bär ett barn till sin infertila väninna. De finns. Men jag kan inte låta bli att tänka på filosofen Byang-Chul Han som menar att skillnaden mellan disciplinsamhället och samtiden är att vi gått från att ”vi måste” till att ”vi kan”. Möjligheternas makt, är ett internaliserat tillstånd och det är inte trafficking, eller exploatering vi tänker på när vi tänker på att få ett böljande hår, eller en möjlighet att få ett biologiskt barn. Vi har dessa positiva konnotationer om osjälviskhet och då är det lätt att efterkonstruera verkligheten.

Litteratur har en fantastisk möjlighet att visa på sådana komplexa samband och glappen mellan den lilla människan och de stora begreppen. Just därför är ”Norma” som idé snudd på genialisk. Thrillerformen är ju också beprövad när det gäller att framställa det som skaver i samhället, och Sofi Oksanen har ju visat mer än en gång att hon har talang för att hitta ett sätt att berätta så att det känns rakt in i hjärteroten.

Men det funkar inte i ”Norma”. Uppenbarligen är inte problemet att det inte finns något att berätta, utan att det kanske finns för mycket att berätta. Resultatet är rörigt och flummigt. Thrillerformen känns valhänt och här finns inte den psykologiska insikten som brukar prägla Oksanens karaktärer. Jag har faktiskt svårt att urskilja perspektiven från varandra. Jag vill gilla ”Norma”, för jag berörs av idéerna. Jag tjusas av den konstnärliga strävan att sammanföra saga och myt med cyniska skumraskaffärer. Jag gillar att det är lite blankpolerat och hippa Helsingforsmiljöer. Men jag gillar inte romanen, jag tycker inte om berättelsen, och jag tycker att gestaltningen är för ytlig, och det är beklagligt.

Fakta

Sofi Oksanen

Född 1977 i Jyväskylä, dotter till en estnisk mor och en finländsk far. Bosatt i Helsingfors.

Debuterade 2007 med Stalins kossor, fick sitt stora genombrott med romanen Utrensning som hon tilldelades flera priser för bl.a. Nordiska rådets pris.

Är en offentlig debattör och aktivist och tar ofta ställning mot homofobi och mänskliga rättigheter.

Visa mer...