Kultur & Nöje

Roy Jacobsen: Vitt hav

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Roy Jacobsen.
Foto:Fredrik Arff
Roy Jacobsen.

Det är alltid svårt att upprepa något som har framstått som unikt bra. Därför är fortsättningar sällan lika bra som starter. Den norska författaren Roy Jacobsens nya roman ”Vitt hav” är ett tydligt exempel på den saken.

Vitt hav

Författare: Roy Jacobsen

Förlag: Norstedts

Översättning: Staffan Söderblom

I den kritikerrosade romanen ”De osynliga”, som kom på svenska förra året, lyckades Roy Jacobsen att på ett avskalat och lågmält vis fånga en familjs liv och kamp mot naturen, för att överleva på den alltid kärva och ibland dessutom mycket brutala nordnorska ön Barrøy. Vi får i den romanen bland annat följa barnet Ingrids uppväxt mellan åren 1913 och 1928. Det omskakande men ändå ganska avlägsna första världskriget samt mellankrigstidens ekonomiska världsdepression utgör en hotande fond till berättelsen som alltså skickligt synliggör de vardagligt osynliga som lever på ön.

Med den fristående fortsättningen ”Vitt hav” formuleras både den vuxna Ingrids och Norges fortsatta historia. Båda delarna är på ett mycket konkret vis djupt invävda i det andra världskrigets händelseutveckling, som på olika sätt kräver ställningstaganden av det ena eller andra slaget. Landet är ockuperat av Tysklands nazistregim och livet tycks till en början fortgå som vanligt på den ensligt belägna ön där Ingrid har valt att fortsatt leva sitt liv. Men ingenting är som vanligt, tyvärr. Ingen vet vem som är vän och vem som är fiende, eller kollaborerar med fienden. Författaren lyckas väl med att fånga osäkerhetsstämningen som uppstår i den miljön.

Ett fynd som Ingrid gör på ön tvingar henne att fatta beslut om liv och död. Hennes val gör dessutom att hon själv riskerar att hamna i fara. Och hennes rättrådighet och längtan efter en kärlek bortom ensamheten på ön får mycket riktigt ödesdigra konsekvenser för henne. Efter en rad allvarliga händelser förs hon till slut bort från ön. En stor del av romanen tematiserar sedan – bland annat genom Ingrids möten med krigsflyktingar på vägen tillbaka till ön – en längtan efter att få tillhöra och att ha ett hem tillsammans med någon.

På handlingsnivån händer det betydligt mycket mer i ”Vitt hav” än i den förra romanen. Händelseutvecklingens spänningsmoment är många fler. Ändå händer det alls inte lika mycket som i ”De osynliga”, i alla fall inte vad gäller läsupplevelsen. Medan de lågmälda och till synes händelselösa yttre förutsättningarna på ön gjorde att de olika karaktärernas inre verkligen synliggjordes i den romanen, skapar den händelserika och stundtals actiongenrelika utvecklingen i ”Vitt hav” inte samma förutsättningar för en karaktärsdjup gestaltning. Det är synd, jag hade gärna läst Ingrids fortsatta historia på ett mer djupgående plan.