Kultur & Nöje

När livet går i tusen bitar

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
En driven och stilsäker debut, tycker Eva Wahlström om 2 bilder
Foto:Niclas lundgren
En driven och stilsäker debut, tycker Eva Wahlström om

Vad gör man när en bästa vän kraschar i ett träd och hela livet pajar. Detta händer med Kim. Sorgen tar kraft men Kim blir också besatt av att ta reda på: var det en olyckshändelse eller ett självmord?

Jag lever, tror jag

Text: Christine Lundgren

Förlag: Rabén & Sjögren

De är tre kvinnliga musketörer, Kim, Amanda och Moa. De har hållit ihop sedan barnsben och delat på det mesta i livets berg- och dalbanor.

Bokens första rader sätter genast igång läsarens förväntningar och det är en bok man gärna sträckläser, dock med några andningspauser: ”Det är tisdag när det händer. Jag har alltid tänkt att man kommer att få någon slag förvarning innan ens liv går i tusen bitar. Att det skulle vara storm ute, som värsta syndafloden, eller att jorden skulle drabbats av jordbävningar, meteoriter som störtad från himlen. Kanske som Egyptens tio plågor, typ. Jag hade aldrig trott att det skulle vara en dag som alla andra.”

Mitt i den inledningen följer, trots att det som skildras är outhärdligt sorgligt, en humoristisk beskrivning av att tisdagar är värst. Inklämd mellan helgen och resten av en lång vecka när det är svårt att se ljuset skolveckans tunnel.

Det är då det händer, Kim och Amanda går i trean på gymnasiet, medan Moa är ett år äldre. Plötsligt är det omöjliga verklighet, Moa har kört ihjäl sig. Kraschat in i ett träd. Är det en olyckshändelse eller ett självmord?

Boken berättas ur Kims perspektiv, i tvåhundraarton dagbokstexter får vi följa hennes förtvivlan och brottandet med det där ”varför” som alla sörjande bär på. Kim klarar inte av att besöka Moas grav på dagen utan smyger sig dit på nätterna. I nattens mörker möter hon en blivande själsfrände. Det är den lite äldre mannen Stig som förlorande sin fru för några år sedan. Med Stig kan Kim prata om sådant hon inte kan med någon annan.

På ett plan kan man kanske tycka att deras nattliga kyrkogårdsmöten kanske inte är helt sannolika, men när man läser känns det helt trovärdigt och så fungerar ju bra fiktion!

Däremellan berättas det om vilsna, såriga men också uppsluppna tonårsdagar med konflikter med lärare och föräldrar. Där är skolleda, mer eller mindre misslyckade fester med för mycket fylla och det obehagliga som ofta kommer efteråt. De vuxna försöker verkligen hjälpa Kim ur sin sorg, få henne att prata, men vad hjälper prat när hela livet pajat!

Kims besatthet av att få svar på sin hur- och varförfråga gör att hon bara måste få tag i Moas dagbok, kan svaret finnas där? Det är en driven och stilsäker debut, säga vad man vill om författarskolor, men för många verkar de fungera som bra drivbänkar!