Kultur & Nöje

När inget längre är svart eller vitt

Hörby Artikeln publicerades
Åsa Fosters debutbok om Sydafrika präglas av ett ständigt underliggande hot om våld. Nu är hon snart klar med nästa novellsamling. "Den handlar om Skåne. Och ja, det blir lite våld där med."
Foto:Anton Hedberg
Åsa Fosters debutbok om Sydafrika präglas av ett ständigt underliggande hot om våld. Nu är hon snart klar med nästa novellsamling. "Den handlar om Skåne. Och ja, det blir lite våld där med."

Den 19 februari delar Borås Tidning ut Debutantpriset. Fem nya författare är nominerade. I dag presenterar vi den sista kandidaten: Åsa Foster, som har skrivit novellsamlingen Man måste inte alltid tala om det.

Det ska gå fort att läsa, men ta lång tid att tänka på.

Åsa Foster sammanfattar novellens kraft i en och samma mening. Det tog ett tag, men till slut vågade hon skriva om sitt Sydafrika. Om våldet, segregeringen, osäkerheten. Men framförallt: om människorna som bara vill ha en vardag.

– Här i Sverige har vi en väldigt smal bild av Sydafrika. Det finns en tydlig dramaturgi i berättelsen om landet där allt förenklas för att det ska bli lätt att förstå. Men det finns så många nyanser, inget är svart eller vitt, säger hon.

Vi sitter på ett anspråkslöst fik i Hörby, mitt i den skånska myllan. Nära 1 000 mil från Sydafrika, men genom boken som ligger på bordet framför oss har vi ett litterärt maskhål till andra sidan jordklotet.

Man måste inte alltid tala om det är en stringent novellsamling. Åsa Foster skriver som hon talar – kort och rakt på sak.

– Jag tycker inte om att breda ut mig. Det är mer handling. Då passar det inte att skriva långa romaner – i så fall måste det ju hända så himla mycket.

Boken skildrar det Sydafrika hon mötte som student i slutet av 1990-talet. Under ett år i provinsen KwaZulu-Natal kom hon in i ett samhälle under stor förändring. Arvet från apartheid-tiden var minst sagt närvarande.

Vad fick du se?

– Dels fattigdom, att vissa bor i lyxvillor och andra i pappkartonger. Sen är det ju våldet förstås, det var och är ett väldigt våldsamt samhälle. Det första jag tänkte på var att det satt galler för alla fönster. Och ofta har man elstängsel runt sin tomt, med beväpnade vakter. Som turist är det mest bisarrt. När man kommer in i samhället och inser varför det är så kan man bli ganska rädd. Sen så småningom vänjer man sig.

Det blir normalt?

– Ja. Det har jag också tänkt på mycket på: sydafrikaner har en massa överlevnadsstrategier som sitter i ryggmärgen. Hur reagerar man om man blir rånad till exempel? Det är inget vi svenskar tänker på.

Upplevelserna skiner igenom i boken. De fiktiva novellerna är präglade av ett ständigt underliggande hot om våld. Ett illavarslande bakgrundsbrus. Som ibland slår till utan förvarning.

– Jag tycker det är intressant när man kommer till någon sorts spets i berättelsen, när man står vid ett stup, säger Åsa Foster.

Men boken ska inte ses som någon landsskildring av Sydafrika, bedyrar hon.

– Det här är mina berättelser med min blick. Några som läst den har sagt att ”så illa är det väl inte?”. Nej, kanske inte, men det är det här jag vill berätta om, säger Åsa Foster och fortsätter:

– Jag tänker mycket på alla ansträngningar invånarna gör för att hålla mörkret borta - galler för fönstren, att låsa bildörrarna vid rödljus, att inte gå ut när det är mörkt. De inre processerna hos människorna i ett större system.

Åsa Foster gifte sig med en sydafrikan. 2001 flyttade han med henne till Sverige och Skåne. Men trots att återbesöken varit i princip årliga för familjen var Åsa Foster först inte alls bekväm med att skriva om landet när det drog ihop sig på författarutbildningen i Lund.

– Det var jättesvårt. Jag ville skriva om Sydafrika, men kände inte riktigt att jag fick lov. Jag är inte sydafrikan, så varför ska jag berätta om landet när det finns en massa fantastiska sydafrikanska författare att läsa? Så jag började skriva vid sidan om, på något som ingen någonsin skulle få läsa. Då släppte det.

Och du kände till slut att du fick rätten att skriva om landet?

– Ja, det är ändå fiktion vi pratar om. Sen kräver det att man har stor respekt för det man skriver om. Och man får tänka: vad tillför jag?

Vad tillför du?

– Det är min svenska blick på det sydafrikanska samhället. Sen försöker jag inte förmedla något aktivt, men många har sett det som en bok om maktbalanser. Och det är väl en bra tolkning.

Det är tusen mil mellan Sydafrika och Skåne. Men för Åsa Foster är det närmare än så. Tiden i landet lever kvar i henne.

– Jag åkte dit som ung, när man hade lätt för att säga vad som var rätt och vad som var fel. Sen hamnade man i situationer när man inte längre var säker. Det är lite så jag hoppas att jag skrivit, att man inte är tvärsäker på vad som är rätt sätt att agera och vad som är fel, säger hon och fortsätter:

– Det gjorde också att jag började se saker tydligare i Sverige. Vi har väldigt lätt här för att säga vad som är rätt och fel – men sen sitter det en tiggare framför dig på gatan och du har inte en aning om hur du ska förhålla dig till det. I Sydafrika är det något man tvingas göra varje dag.

Novellerna tar ofta sin utgångspunkt i den vita, privilegierade del av det sydafrikanska samhället som Åsa Foster kom in i. Men blicken vänds gärna utåt, mot de på andra sidan gallret.

Som i historien om den svarta pojken som går förbi den vita studentens hus varje dag och ber om vatten genom det nybyggda stängslet. Eller hembiträdet som byter såväl identitet som namn när hon passerar vaktposteringarna till det inhägnade bostadsområdet morgon och kväll.

– Den som trodde att Sydafrika bara 20 år efter apartheid skulle vara en stabil demokrati måste ha varit extremt naiv. Inget är så förenklat som det ofta beskrivs. De vita sydafrikanerna upprätthåller kanske på många sätt systemet – men de är inte systemet. Precis lika lite som vi svenskar är personligen skyldiga till den globala orättvisan, säger hon och avslutar:

– Egentligen handlar boken bara om människor som försöker ha en vardag.

Det går fort att prata med Åsa Foster. Men det tar sin tid att tänka över det som sagts.

Fakta

Åsa Foster

Född: 1976 i Norrköping, uppväxt i Helsingborg och Lund.

Bor: På en gård i Östra Sallerup, strax utanför Hörby, med familj.

Gör: Författare, arbetar deltid som internationell koordinator på ekonomihögskolan i Lund.

Bakgrund: Magisterexamen i litterärt skapande från Lunds universitet och examen i statsvetenskap från University of KwaZulu-Natal, Sydafrika.

Skulle jag vilja kunna: ”Göra volter, som en akrobat. Det verkar härligt. Om jag är akrobatisk? Nja, jag slog axeln ur led nu innan jul. Jag stod på en balansbräda.”

Tänkbar titel på min självbiografi: ”Jag kommer aldrig skriva någon. Det vore fruktansvärt. Om jag måste välja en titel? 'Under protest' då.”

Mitt förhållande till Borås: ”Jag har aldrig varit där. Tänker textil och bibliotek. Och så har ni väl en djurpark? Jag tror jag kommer tycka om det.”

Om jag vinner debutantpriset: ”Då skriver jag. Det gör jag i vilket fall, men det blir lite lättare med 100 000 kronor. Men jag vill inte sluta på mitt andra jobb.”

Visa mer...