Kultur & Nöje

Mörkt, stilsäkert och hårdkokt

Kultur & Nöje Artikeln publicerades

Anna Fock fick Borås Debutantpris för debutromanen Absolut Noll. Författaren och kulturskribenten Felicia Stenroth har läst en väl sammansatt men ibland svårgenomtränglig andra roman.

Cirkus Smuts

Författare: Anna Fock

Förlag; Ersatz

I första scenen sträcker Jakob ut sin hand för att stryka sin hustrus kind när hon sover oroligt, tänker att han kanske borde bli en bättre make. I nästa scen vill hon skiljas. Anna Focks andra roman Cirkus Smuts skrivs fram i detta skoningslösa tempo. Jakob, en lite livstrött medelålders lektor, inleder snart en relation med sin ungdomskärlek Fredrik. Utöver det kretsar parallellhistorien kring "pansartrion" Stella, Jim och Elisabet, studenter i sina värsta år mellan tjugo och trettio. Det blir snart tydligt vem som är protagonist och att de här människorna kommer att göra varandra illa.

Focks debutroman Absolut noll handlade om homosexuella män i St Petersburg, och redan då kunde man ana att det här är en författare som vill skriva en "större" berättelse än gängse svensk debutant. Cirkus Smuts utspelar sig i Kortedala och på Hisingen i Göteborg, vilket förvisso är författarens hemmiljö, men romanen är trots det långt ifrån en berättelse i första person presens.

Miljön finns hela tiden närvarande, rummen som människorna befinner sig i är större än deras egna tankar och kroppar. Som författare i början av sin litterära bana krävs det djärvhet för att ta sig an den här typen av berättelse med flera parallella förlopp och karaktärer.

Och Cirkus Smuts är ett gediget romanbygge, som är ovanligt mörk och stilsäker i sin hårdkokthet.

Men jag tycker ibland att "storbygget" blir väl förutsägbart. Dialogen skulle behöva utsätta människorna för varandra, snarare än spilla information. Tyvärr gör en förutsägbar och dialog i förlängningen att karaktärerna rör sig i förutsägbara mönster. Jag tänker på vissa karaktärsbeskrivningar som "internaliserad prosa", d.v.s. formuleringar man läst så ofta att de blir en del av ens språk utan att man riktigt reflekterar över det. Jag har aldrig sett en livs levande människa "slå ut med armarna", även om det ofta händer i romaner. Det stör inte direkt läsningen, men jag kan längta efter en blick som letar efter någonting annat.

Jakob blir långsamt den klichéman han varit rädd för att bli. Han ligger med en ung student, maskar på jobbet, reser till Berlin i hopp om att återerövra det sista av sin ungdom. Stella inleder en relation med Jakob och Jim har svårt att veta vem han är när Elisabeth, ledaren i pansartrion plötsligt försvinner till Berlin ("Hur liten kunde världen bli egentligen?"). I Cirkus Smuts ordnar sig ingenting för någon. Jag saknar inte en ljusning, men kanske något som kastade ett annorlunda sken på de människor som Fock vill engagera mig i.