Kultur & Nöje

Mikael R Karlsson: The Cure tre decennier senare – plattare än Skåne

GÖTEBORG ,
Foto:

Det här var en spelning som var kul av nostalgiska skäl.

I övrigt fanns en del övrigt att önska menar BT:s recensent efter att ha sett The Cure på Scandinavium.

The Cure

Var: Scandinavium

När: onsdag

Publik: För få

Bäst: När de levererade ett pärlband av gamla hits

Sämst: Det emellan

Artikeln publicerades 13 oktober 2016.

Det finns låtar av The Cure som betytt mer än någon annan musik i världen för mig. Jag har gråtit, dansat, vrålat och kräkts till The Cure. Jag har älskat och hatat. Det var trettiofem år sedan.

I år firar de fyrtio som band och åker på ännu en turné. De stannar till i Göteborg och jag åker dit utan större förhoppningar. Mest för nostalgin, tror jag. Det ska helt enkelt kul att se hur de gamla emotomtarna har stått sig över tiden och kanske få nynna med i några av de där gamla slagdängorna som en gång betytt så mycket. Det blev så mycket sämre än jag kunde förvänta mig.

Det är inte för att Robert Smith grånat betänkligt och kanske borde tackat nej till de extra potatisarna. Det är bara mänskligt. Han sjunger fortfarande lika bra, kanske till och med bättre, än förr. Känsligt. Lidande. Passionerat.

Det är inte heller för de gamla hitsen. När de kommer, exakt kl. 21.15 för att vara exakt, exploderar Scandinavium. Vem kan motstå ett pärlband av låtar som In Between Days, Friday Im in Love, Boys Dont Cry och inte minst Pictures of You? Inte jag i alla fall. När de bara låtar senare kör Just Like Heaven är jag beredd att skriva upp dem – om inte till himmelen – så åtminstone till en väl godkänd nivå. Så blir det inte.

Orsakerna är flera. Ljudet är svajigt, svagt och dåligt balanserat. Basen mullrar sönder ljudbilden. Är man inte road av videokonst händer nada på scenen. Mellan de äldre hitsen visar bandet varför deras storhetstid ligger ett par tre decennier tillbaka i tiden.

I Göteborg spelar The Cure trettiofyra låtar om jag räknat rätt. Av dessa klättrar inte ens en tredjedel över godkänt-nivån. Resten är en grå massa. En gröt av ljud. Ett sound som låter som en pastisch över bandets egen historia.

Ändå är alla ingredienser på plats: gitarrer med effektpedalerna på max, mullrande trummor och snedluggssynten som fick tjejerna att måla sig kolsvarta runt ögonen på åttiotalet.

Men det är ett eko över en svunnen tid. Idag känns det plattare än Skåne. Intressant som en konfirmation i Töllsjö. Levande som en natt på krematoriet. Ledan kryper genom märg och ben efter en och en halv timme. De spelar i tre.

Nej, kära Cure. Relationen må vara över, men kanske ändå inte helt död. Hemma kan jag välja vilka låtar jag vill och stänga av när det börjar bli väl gnälligt. Nu får ni vila ett halvår. Sen ska jag försöka igen. Kanske.