Kultur & Nöje

Måste en …”riktig kvinna” föda barn?

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Mor och barn. Sverige anses vara ett feministiskt föregångsland men en kvinna på 2000-talet hård press på sig att föda barn, skriver Sara Abdollahi.
Foto:Jan Lundgren/TT
Mor och barn. Sverige anses vara ett feministiskt föregångsland men en kvinna på 2000-talet hård press på sig att föda barn, skriver Sara Abdollahi.

Alltid har kvinnans kropp varit ett slagfält, där striden står mellan att äga eller ägas, bestämma själv över och att bestämmas över. Hur ofta får vi inte höra: hur ska mänskligheten kunna föröka sig om kvinnor inte föder några barn? Som om mänskligheten håller på att dö ut. Fortfarande på 2000-talet är det provocerande för omgivningen att en kvinna väljer bort barn. Sara Abdollahi tar avstamp i egna erfarenheter och frågar sig varför.

När du får barn kommer du att förstå, säger hon som om vore det självklart, och jag svarar genast att jag inte vill ha barn. Hon tittar skeptiskt på mig, förvånad över svaret. Hennes blick är frågande: kan en kvinna välja bort barn? Det känns nästan som om hon är den som blir upprörd istället för att jag blir det, den vars kropp automatiskt antas vilja bära ett barn. För att jag är kvinna. En mur uppstår mellan oss. Vi har suttit i timmar och pratat om högt och lågt, blandat skvaller med tankar om livet och världsproblemen. Värmen övergår till kyla.

Händelsen repeteras många gånger i mitt liv: hen, hon, han (alla) kommer med antagandet att jag vill föda barn. Att jag inte skulle vilja eller kunna få barn finns inte på kartan. Jag föddes kanske inte som kvinna, men nu ska jag genom övertalning bli kvinna. Och enda sättet verkar vara genom att min kropp bär och föder barn. Så iscensätts min kropp som den reproduktiva kvinnokroppen.

Alltid har kvinnans kropp varit ett slagfält, där striden står mellan att äga eller ägas, bestämma själv över, eller att bestämmas över. Tanken på den icke-födande kvinnan är provocerande. Hur ofta får vi inte höra: hur ska mänskligheten kunna föröka sig om kvinnor inte föder några barn? Som om vore det en aktuell ödesfråga just nu, som om mänskligheten håller på att dö ut. Eller: tänk när du blir gammal, vill du dö ensam? Ironiskt nog, samtidigt som, bilden av kvinnan som mamma och därmed uppoffrande ställs mot den själviska barnlösa kvinnan.

För ett par år sedan inbillade jag mig att om jag inte skaffade barn var det något fel på mig; Jag var inte en vuxen kvinna, inte en ”riktig kvinna”, utan ett flickebarn som inte tog ansvar.

Simone de Beauvoir skrev en gång att ingen föds till kvinna utan blir till kvinna. Det finns också en tanke om att den bärande och födande kroppen ska särskilja kvinnan från flickan, leken ska ersättas med omsorgen. Kroppen ska användas för att leverera, inte för njutning. En syn som fortfarande präglar ett land där synen på kvinnor sägs ligga i framkant i jämförelse med andra länder. I antologin ”Ingens mamma” där tolv kvinnor berättar om valet att inte bli mamma skriver Jane Magnusson: ”I dagens Sverige är det väldigt svårt att inte få barn. Hela riket liksom pressar mot mödraskap. Från babydockor och leksaksbarnvagnar när man är liten, till uppbyggliga familjefilmer när man är lite större, till mammatidningar och mejlinglistor och mammaböcker. Magnusson skriver också om ”det ständiga nationella övertalandet” där ofrivillig barnlöshet som har sjukdomsklassats är en del av övertalningen.

Kvinnan övertalas och lär sig att vara självuppoffrande: lär sig att endast vara en syster, moder, dotter, vara någon bara i relation till sina omsorger: systern/syskonen, mamman/barnet, dot-tern/föräldrarna.

Medan omsorgen om andra och varandra är en av grundpelarna för att ett samhälle ska bära sig, uppstår en djup skevhet när vissa kroppar hela tiden ska (re)producera och leverera, och straffas när de faller utanför ett givet system.

I boken ”Caliban and the Witch” beskriver den italienska marxisten Silvia Federici den härskande klassen under medeltidens Europa: kyrkan och krigsherrar som slog sig ihop och bildade adeln. Många var livegna bönder som inte tilläts att gå från "sina" tomter, och som tvingades att arbeta och underkasta sig ett slags myndighetsherrar som var chefer, poliser, domare och bödlar i ett. Men detta var en värld i revolt, där välorganiserade religiösa och politiska sekter rörde sig över kontinenten, lockade till sig hundratusentals människor, och tillsammans krävde ett samhälle utan över- och underordning, både när det gällde klass och kön. I rörelserna fanns mängder med kvinnor organiserade, inte i egenskap av flickvänner, fruar eller medhjälpare, utan i egen rätt. Federici skildrar kvinnorna som ”mindre beroende av sina manliga släktingar, mindre differentierade från dem fysiskt, socialt och psykologiskt, och mindre underordnade mäns behov än" fria "kvinnor skulle vara senare i det kapitalistiska samhället."

Men fortfarande hade kvinnorna inte samma position som männen. Och uppdelningen fortsatte och kvarstår ännu i dag. Federici menar att med seger och framsteg som den härskande klassen gjorde så drabbades kvinnorna särkilt hårt. Ökningen av kapaciteten att producera bidrog till ökad ojämlikhet. Medan Karl Marx ser betydelsen av den koloniala erövringen av mark som viktigt, ute-lämnar han andra processer som lägger grunden för det nya kapitalistiska samhället. Marx försummar betydelsen av häxjakten, vilken var ett krig mot kvinnor där hundratusentals kvinnor greps, torterades, dödades, och brändes. Inte heller brydde Marx sig om att analysera betydelsen av den lagstiftning som innebar straff när det gällde alla former av preventivmedel och kontrollen över den biologiska reproduktionen. Inte heller tog han upp den lagstiftning som införde en sorts familj och nya typer av sexuella relationer. Kvinnors kroppar kontrollerades genom dessa lagar av staten. Den här utvecklingen skapade en politik där kvinnors kroppar användes för fortplantning av arbetskraften. Kvinnors kroppar blev till maskiner som skulle tillverka arbetare som kunde producera och leverera arbete, vilket var anledningen till de hårda lagar som fanns mot kvinnor där abort kunde straffas med dödsstraff.

”Caliban and the Witch” visar hur mark, arbete och pengar togs ifrån arbetare. Men också hur kunskapen berövades människorna, speciellt kvinnors kunskap om de egna kropparna, när det gällde reproduktion, att bilda familj och preventivmedel. Federici skriver att våra kroppar är verkligt fängslade i ögonblicket då vi inte kan kontrollera vår egen reproduktion, vår sexualitet.

Att kvinnan är en behållare som ska bära och föda, producera och leverera barn, eller straffas har förutom häxjakt också fått konsekvenser i en mer modern kontext. I Sverige från 1940-talet och framåt lobotomerades över 4 500 personer, många av dem arbetarklasskvinnor. Motiveringen: kvinnan ansågs mer störd i sitt beteende än mannen. Vad som ansågs vara störningen var reaktionen mot kvinnorollen i relation till hemmet och familjen. En del män påstod att deras fruar hade förbättrats efter ingreppet, eller inskränkningen som det egentligen var. En inskränkning på (arbetar)kvinnors kroppar som avslutades så sent som under 1960-talet.

Det fanns också kvinnor som använde sjukdomen som ett skydd mot de snäva kvinnoroller som fanns. I ”Den sårade divan. Om psykets estetik” skildrar Karin Johannisson det utrymme som kvinnor historiskt har förfogat över, vilket är betydligt snävare än männens utrymme. Johannisson visar den egenmakt som kvinnor som Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs fann i sin sjukdom, hur de skapade sig utrymmen genom den. Sjukdomen som motstånd mot den tillrättalagda kvinnorollen.

Kanske hade jag varit bland de kvinnor som hade spärrats in och lobotomerats om jag hade levt under 1940-talet. I dag är det istället i relationer som jag, när det inte går att övertala mig att bära och föda barn, blir stämplad som en avvikare. När jag, 34 år gammal, ”fortfarande” inte har barn, blir min kropp en kropp som sticker ut: jag tillskrivs egenskaper som självisk, omogen och helt obegriplig i en ordning där mitt varande beror på min reproduktionsförmåga: varför vill jag föda text men inte barn?

Jag tänker på Marguerite Duras och att hon en gång skrev att män inte gillar kvinnor som skriver. Jag undrar om det stämmer, och tänker på den slagkraft som en kvinnas kropp besitter: när hon föder, när hon inte föder, och när hon föder något (text, konst, barn). Jag tänker på kvinnor som Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. Hjertén födde en son, von Krusenstjerna och Sachs födde ord och bild. Jag tänker att kvinnokroppen straffas oavsett om den är barnbärande eller barnfri. Speciellt när hon väljer konsten. För den kvinna som kan vara en galen konstnär är farlig i en värld där konsten är förunnat geniet, som ofta eller alltid tillskrivs en man.

Hur hinner du med så mycket, frågar han och jag svarar att det kan vara för att jag har katter men inte barn. Han tittar surt på mig, missnöjd över svaret. Hans blick är arg: vad händer om kvinnor börjar skriva istället för att föda barn? Och jag vet att han aldrig skulle ge mig en komplimang för någon av mina texter. För att jag är kvinna. För att jag föder utan en enda tanke på att fylla den här världen. För att jag vill vara barnfri. För att min längtan efter att fylla den här världen med något är en längtan efter att fylla den med text. Jag vill inte producera med ett syfte, jag vill fylla med en längtan.

När jag föder den här texten är synen på preventivmedel som kvinnans val något som av många anses vara själva grundbulten i kvinnors frigörelse. Samtidigt är valet att föda text, den här texten, men inte föda barn, fortfarande provocerande i en värld där kvinnans kropp ständigt är föremål för åsikter om dess vara och varande. Och jag undrar om den mest angelägna frågan egentligen inte är: varför väljer du att skaffa barn?