Kultur & Nöje

Märklig 50-talsrentré på två Borås-gallerier

Kultur & Nöje ,
Anette Krantz: Februari, olja på duk, 2016. Anncatrine Lindström: Sommar, olja på duk, 2014.

Konstens utveckling kan gå varvet runt och återkomma med helt ny fräschör. Så sker nu med två västkustkonstnärinnor, båda samtidigt, på två olika gallerier i Borås. De avvinner den abstrakta 50-talsmodernismen en ny, nära verklighet.

Artikeln publicerades 27 september 2016.

Båda konstnärinnorna är på sätt och vis ljusmålare, utifrån ett ljus frigjort ur mörker, och båda verkar vara ett slags syskonsjälar. Anncatrine Lindström bor i Lindome (make till Göran Johansson som vi såg här på samma galleri i våras), och Anette Krantz på Brännö. Båda gick på 60-talet in i konsten via HDK, då ännu kallad Konstindustriskolan. Krantz studerade sedermera för Georg Suttner och Lars Strunke. Lindström gick textilkonstvägen men övergick till måleriet så sent som 2000. Hos båda har ljus och närvaro kommit att alltmera dominera upplevelsen.

Hos båda är viljan till abstraktion och ren plastik uppenbar, men när ögat vant sig vid bildspråket blir en impressionistisk närvaro i nuet – och i känslan – allt tydligare. Lindströms titlar talar om Skogsljus, Sommar och Regntunga skyar. Hos Krantz sker en liknande utbrytning ur formens begränsningar. Båda ger intryck av ett musikaliskt förhållningssätt. Båda är ett slags nyansernas mästare.

En av rätt få målare som gett mig en liknande känsla är amerikanen de Kooning, en som mera frigjort än begränsat, som inte imiterat naturen, bara skapat liv och närvaro.

Här kommer på sätt och vis naturen in bakvägen, växer sig stark och övertygande, och ur vad som först känns bara antytt tas hela min egen kapacitet till inlevelse i anspråk, helt utan brasklappar.

Ingen av de två aktuella målarna kommer med banbrytande proklamationer eller upptäckter, men när de på sitt nästan rent musikaliska sätt arbetar med rytmer, plastiska mönster och motsatser i färg och form, då märker jag hur de gör mig till medskapare och upptäckare. På ett liknande sätt skapar de en levande närvaro.

Jag kan omöjligt framhålla den ena framför den andra, men desto större är upplevelsen av att gå från den ena utställningen till den andra och känna det lugn och den harmoni målningarna utstrålar och förmedlar, utan att för ett ögonblick inkräkta på min frihet som betraktare.

Jag vet inte om det beror på att tillvaron i dag är så komplex och oroande, men bådas sätt att arbeta mera med objektiva än subjektiva värden tycks i själva verket förklaring nog. Bättre och mera lovande kunde knappast en ny konstsäsong börja.