Kultur & Nöje

Marionetter i maktens händer

teater Artikeln publicerades
Gerhard Hoberstorfer och Simon Reithner i Kärlek och politik på Stockholms stadsteater, en uppsättning som imponerar med sitt allvar och sin starka och kompromisslösa form.
Foto:petra hellberg
Gerhard Hoberstorfer och Simon Reithner i Kärlek och politik på Stockholms stadsteater, en uppsättning som imponerar med sitt allvar och sin starka och kompromisslösa form.

När förre Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm sätter upp Friedrich Schillers tyska klassiker Kärlek och politik är det en teaterhändelse av vikt. Och iscensättningen är mästerlig, menar Stefan Eklund, även om skavanker finns…

Kärlek och politik

Av: Friedrich Schiller

Översättning: Frederik Sjögren

Regi: Staffan Valdemar Holm

Scenografi och kostym: Bente Lykke Möller

Med: Maja Rung, Simon Reithner, Lennart Jähkel, Gerhard Hoberstorfer, Eva Rexed med flera

Scen: Stockholms stadsteater

Kärlek och politik av Friedrich Schiller skrevs 1783 och är än idag en av de mest spelade pjäserna i Tyskland. Men i Sverige? Mycket sällan. Här är vi mer anglosaxiskt inriktade och spelar Shakespeare både fram- och baklänges, vecka ut och vecka in. Inget fel i det, men när förre dramatenchefen Staffan Valdemar Holm, som så ofta med scenografen Bente Lykke Möller vid sin sida, regisserar Schillers tyska klassiker på Stockholms stadsteater är det en teaterhändelse av vikt.

Och uppsättningen är en storartad satsning, mästerligt iscensatt. Skavanker finns, jag återkommer till dem, de känns ändå mindre viktiga den här gången.

Scenrummet är en suggestiv och sparsmakad skapelse av Bente Lykke Möller. Vilande i ett mörker framhäver scenografin kropparna och rösterna. Tre rullband används för att flytta skådespelarna in och ut på scenen, ett grepp som förstärker det stiliserade anslaget och dessutom stryker under ett av pjäsens starkaste teman; människan som en marionett i händerna på den politiska makten och den religiösa moralismen.

För det är precis det som Schillers text handlar om. I grunden är historien enkel: Den himlastormande kärleken mellan den enkla flickan Luise och den adlige unge majoren Ferdinand hotas av maktspel och intriger. Ferdinands pappa, ministerpresident von Walter, vill gifta bort sin son med furstens älskarinna, Lady Milford, för att vinna politiska fördelar. Med detta i sikte sätter han igång en räcka av intriger för att krossa kärleken mellan Luise och Ferdinand.

Texten är glasklar och poetisk, nyöversättningen av Frederik Sjögren håller uppenbarligen hög klass. Pjäsen är musiksatt med stycken av bland andra Bach, Schubert och Haydn. Ja, hela iscensättningen vill vara där och då den skrevs, några år före franska revolutionen. Och Staffan Valdemar Holm får också fram känslan av att ett samhälle som så tydligt är uppbyggt av förtryck och orättvisor som det framställs av Schiller måste utmanas av en revolution. Det är strongt gjort att spela den så, utan några som helst blinkningar åt samtiden. Parallellerna, om de finns, får publiken finna själv.

Som ni förstår ställer den här uppsättningen, med sin klara rena form, stora krav på skådespelarna. Några uppfyller dem. Gerhard Hoberstorfer är lysande som den karriärsluge och ondsinte ministerpresidenten, trovärdig ner i minsta suck och väsning, Eva Rexed lyfter starkt fram komplexiteten hos fursteälskarinnan Lady Milford när hon vägrar bli den bricka i spelet alla förväntar sig och Simon Reithner ger den förtvivlade Ferdinand all den smärta och undergångskänsla som rollfiguren besitter.

Dessvärre har inte personregin fungerat hela vägen. För att ett så stort allvar som Staffan Valdemar Holm har tagit sig an Kärlek och politik med ska fungera krävs ett ensemblespel där alla skådespelarna befinner sig i samma tonläge. Så sker inte här och ett alltför yvigt överspel sänker några av de övriga rollfigurerna, ja, gör dem ointressanta.

Men ändå, trots ojämnheten i spelet, är Kärlek och politik sevärd. För formen, för allvaret, för kompromisslösheten i teaterhantverket.