Kultur & Nöje

Magnetisk roman om 50-talets Ungern

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Péter Esterházy har skrivit om sin släkts månghundraåriga rötter i Harmonia Caelestis. Senaste romanen på svenska var den lekfulla Esti, som kom 2010.
Foto:Dan Wesker
Péter Esterházy har skrivit om sin släkts månghundraåriga rötter i Harmonia Caelestis. Senaste romanen på svenska var den lekfulla Esti, som kom 2010.

Péter Esterházys Markus-versionen är blixtrande intelligent och samtidigt rolig och högst charmerande mot läsaren. Lena Kvist har läst en urstark ungersk roman.

Markus-versionen

Författare: Péter Esterházy

Förlag: Weyler

Översättning: Ildiko Márky och Gunnar D Hansson

Ungraren Péter Esterházy, född 1950, är tillsammans med Imre Kertész och Péter Nádas den ungerska samtidslitteraturens största. Dock skriver ingen av dem om förtrycket som pågår i Ungern nu – utan om det som har varit.

Med nyöversatta Markus-versionen tar Péter Esterházy avstamp i sin egen barndom, under den kommunistiska regimens förtryck.

Vi befinner oss på den ungerska landsbygden under tidigt 1950-tal, med en familj som blivit förvisad från storstaden. De har klassats som ”folkets fiender” och blivit inhysta hos en kulak, en storbonde under kommunismen.

Farmodern i familjen är djupt religiös och Jesusbarnet hänger och strålar nådigt från en tavla väggen. Fast man kan sannerligen undra vart Gud har tagit vägen i det här eländet. Bekymren består till exempel av det politiska förtrycket, spriten som flödar, farmoderns förlust av sin ena son, livsledan och längtan tillbaka till ett anständigt liv i staden – det finns mycket att sörja. Det finns också skönhet: bygatan är vacker i solnedgången och lerpölarna mäktiga att hoppa i.

Texten är skönt drastisk, nästan burlesk ibland. Jagberättaren – som kallas lillpitten av sin bror – är en liten pojke med religiösa funderingar. Pojken pratar inte och de andra tror att han är döv. Han och hans fantastiska halvbror leker och tänker sig igenom 1950-talet. Brodern är närmast magisk: ”Det var bra att ha en äldre bror. Det var som att ställa sig i skuggan under valnötsträdet när det blev för varmt.”

Det enda som är väldigt uppenbart är Markus-versionens koppling till Markusevangeliet. I övrigt gissar jag att jag missar ungefär nittio procent av alla allusioner i Péter Esterházys roman. På sidan 36 säger farmor till exempel ”Förhasta dig inte med någonting, saker inväntar ändå alltid den du kommer att bli”. Det är ett citat ur en dikt av en för mig okänd Tamás Halmais. På samma sida finns ett citat från Gerhard Ebelings Gud och Ordet. Och så vidare, och så vidare. Det finns nämligen anteckningar i slutet av boken, där jag lär mig allt detta och mycket mer. En bok som är så sprängfull av lärdom skulle förstås kunna vara helt hopplös för alla utom akademiledamöter. Men med Esterházy blir det aldrig så, han är alldeles för rolig för det. Som läsare känner jag mig inte exkluderad, utan istället inspirerad av Esterházy.