Kultur & Nöje

Lysande Tjechov med extra allt

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Shanti Roney som Ivanov.
Foto:

Ivanov på Dramaten är en levande och tjechovsk föreställning. Regissören Alexander Mørk-Eidem har tagit tillvara på det ofärdiga i stycket och förvandlat det till liv, menar Stefan Eklund.

Ivanov av Anton Tjechov

Regi: Alexander Mørk-Eidem

I rollerna: Shanti Roney, Nina Zanjani, Bengt CW Carlsson, Hamid Khemiri, Gunnel Fred, Johan Ulveson, Ida Engvoll med flera

Scen: Dramaten, Stockholm

Alexander Mørk-Eidems uppsättning på Dramaten av Anton Tjechovs tidiga pjäs ”Ivanov” är en föreställning med extra allt.

En stor ensemble med hårt skurna karaktärer som spelar rakt ut mot publiken, en scenografi av Erlend Birkeland som är obeskrivligt vild; gigantiska spretiga trädstammar, brutala stålställningar, en vridscen som används flitigt, en enorm hoppborg som blåses upp och sjunker ihop…

Men mitt i alltihop – en tristess, en längtan bort, en livssorg, teman som vi är vana vid att hitta hos Tjechov, i de fyra odödliga pjäserna ”Måsen”, ”Onkel Vanja”, ”Tre systrar” och ”Körsbärsträdgården”.

Men de fanns redan i ”Ivanov” från 1887, skriven av en 27-årig Tjechov. Den är inte lika formfulländad som de fyra nämnda klassikerna, den innehåller inslag som Tjechov sedan övergav – monologer rakt ut mot publiken, till exempel. Men Alexander Mørk-Eidem har tagit tillvara detta ofärdiga. Att se den över tre timmar långa Ivanov på Dramaten är att kliva rakt in i livet, med alla dess motsägelser, alla dess ofullständigheter.

I centrum för handlingen står Ivanov, en idealist som försöker driva ett ekologiskt jordbruk men misslyckas och befinner sig ett konstant tillstånd av självömkan och uppgivenhet. Hans hustru Anna är döende i ALS och runt dessa två finns ett rikt spektrum av grannar som alla cirklar kring Ivanov och hans nederlag – mer eller mindre lojala med det.

Sin vana trogen – han gjorde samma sak med ”Tre systrar” på Stockholms stadsteater för några år sedan – har Alexander Mørk-Eidem flyttat fram handlingen till svensk glesbygdssamtid. Det jagas pokemons, det sker besök på vårdcentralen och det sups rätt rejält. Man tror på det. Allt känns mycket tjechovskt.

Alexander Mørk-Eidems extremt framgångsrika uppsättningar på Stockholms stadsteater bars alla av ett övertygande ensemblespel, en stundtals grov komik och en modern råhet i uttrycket. Nu har han flyttat till anrika Dramaten. Det är inte okomplicerat och hans första försök där, i våras med farsen ”Rampfeber”, var ett haveri. Med ”Ivanov” tar Mørk-Eidem revansch. Det är en föreställning med stark nu-känsla, angelägen och utmanande. Och den är, med något undantag, lysande spelad.

Shanti Roney är ödmjukt följsam men oavbrutet närvarande i den svåra titelrollen. Den döende Anna görs av Nina Zanjani med värdighet och en tydliggjord smärta i agerandet. Runt dessa två, dramats epicentrum, kretsar flera fina skådespelarinsatser. Bengt CW Carlsson har en öppen sårbarhet som berör i rollen som morbrodern Douglas. Hamadi Khemiris sjukgymnast Sami är en perfekt tonträff – hans framsagda sanningar speglas mot en självgod rättrogenhet på ett förbluffande skickligt sätt. Ida Engvoll som Ivanovs unga älskarinna Emelin och Gunnel Fred som Emelins rika mamma Gunilla – som Ivanov är skyldig pengar, en viktig del i intrigen – finns också där, med självklar auktoritet i spelet.

Men till sist, det bästa – Johan Ulveson. Som Janne, kuvad make till Gunilla och frånvarande pappa till Emelin, får han utlopp för hela sitt komiska register när han utsiktslöst försöker lappa ihop hela den trasiga tillvaron kring Ivanov. Hans timing har få övermän på svenska scener. I ”Ivanov” blir han en bärare av Alexander Mørk-Eidems hela idé med uppsättningen, han är den självklara pendeln mellan det allvarliga som brister när vi kommer det för nära och humorn som befriar oss. Mänskligheten som tragik och komik. Johan Ulveson fångar just det. Det är en lycka att se.