Kultur & Nöje

Loach har hjärtat hos de svaga

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Daniel Blake (Dave Johns) skickas från den ena handläggaren till den andra i ett system som framstår som alltmer Kafkaartat. Till slut börjar pengarna att sina.
Foto:

Hjärtskärande och svidande aktuell. Årets Guldpalmen-vinnare är ett socialrealistiskt drama om människorna i ett havererat välfärdssystem.

Jag, Daniel Blake

I rollerna: Dave Johns, Hayley Squires m fl

Regi: Ken Loach

När ”Jag, Daniel Blake” hade biopremiär i England så kunde man läsa ”Mitt namn är Daniel Blake, jag är en människa, inte en hund”, projicerat med gigantiska ljusbokstäver på ena väggen av Houses of Parliament i London. En nyckelreplik hämtad ur filmen och riktad rakt mot ansvariga beslutsfattare för ett havererat välfärdssystem som utelämnar de svaga, vars öden influerat den brittiske regissören Ken Loachs senaste verk.

Daniel (Dave Johns) är en arbetslös 59-årig snickare från Newcastle. Efter en hjärtattack har han blivit för sjuk för att jobba men för frisk för att vara sjukskriven, enligt staten. Ett moment 22 av förödmjukande jobbsökande, telefonköer och långdragna överklaganden som sakta bryter ner honom medan pengarna sinar. I detta träffar han den ensamstående mamman Katie (Hayley Squires), och en vänskap formas medan de försöker ta sig an myndigheterna.

Få regissörer har samma förmåga att berätta lika finslipat enkelt och okonstlat som Loach och hans manusförfattande parhäst Paul Laverty. Med blicken stadigt riktad mot samhällets brister, och hjärtat bultande för den lilla människan som kommer i kläm, har denne socialrealismens mästare formulerat ett hjärtskärande drama som under sin sparsamma yta dallrar av ilska. Samtidigt är den inte utan humor när livets absurditeter framträder i misären. Som när Daniel får personliga hälsokontrollfrågor om allt från rörligheten i armarna till tarmproblem och svarar ”kära du, min röv fungerar som en dröm. Det är mitt jävla hjärta som är problemet”.

I förarbetet till filmen åkte Loach och Laverty runt och träffade folk i liknande situationer. Loach har själv sagt i intervjuer att de skalade bort de mest extrema historierna för att ingen ändå skulle tro dem, som kvinnan som fick sin ersättning indragen för att hon missat ett möte när hon varit på cancerbehandling. ”Systemet är designat för att man ska ge upp”, som en karaktär uttrycker det.

Åttio år gammal och med femtio filmer i bagaget så känns det som att det här är filmen Ken Loach föddes till att göra. Tajmingen kunde knappast ha varit bättre nu när välfärden knakar, solidaritet tycks vara ett skällsord och misstänksamheten riktas mot de mest sårbara. “Jag, Daniel Blake” är därmed inte bara årets Guldpalmen-vinnare, det är också årets viktigaste och mest angelägna film.