Kultur & Nöje

Linda Boström Knausgård: Välkommen till Amerika

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Linda Boström Knausgård debuterade med kritikerrosade ”Grand mal” 2011.
Foto:Christina Ottosson, Öygarden
Linda Boström Knausgård debuterade med kritikerrosade ”Grand mal” 2011.

Det borde knappast råda några tvivel längre om att Linda Boström Knausgård är en av vårt språkområdes främsta prosaister, skriver Jan Karlsson efter att ha läst ”Välkommen till Amerika”.

Välkommen till Amerika

Författare: Linda Boström Knausgård

Förlag: Modernista

Ellen har slutat prata. Hon har nyss fyllt elva, men pratar inte längre, varken hemma eller i skolan. Linda Boström Knausgård (LBK) har emellertid inte slutat skriva. Ellen är jagberättare i Linda Boström Knausgårds nya roman, ”Välkommen till Amerika”. Litteraturen talar ett eget språk.

Och det borde knappast råda några tvivel längre om att Linda Boström Knausgård är en av vårt språkområdes främsta prosaister. Novellsamlingen ”Grand mal” (2011) och romanen ”Helioskatastrofen” (2013) har så fått en värdig uppföljare, eller kanske snarare koncentrerad utvecklare.

Tidigt sägs att tystnaden är ett slags svar på växandet. Likt så många andra flickor i den åldern erfar berättarjaget hur snabbt växandet kan gå. Hur hotfullt det kan te sig, hur förfrämligande. Men det inre landskap hon skapar har nog inte bara med den personliga eller allmängiltiga kroppen att skaffa.

Rädslan kommer inifrån, eller utifrån. Rädslan är en svårartikulerad känsla. Just genom att undvika definieringen av den – den akademiska definitionen, det maktfullkomliga tillrättaläggandet – blir rädslan i denna korta roman något svävande och nyckfullt. Rädslan kan framstå som både irrationell och därmed lättbotad, samtidigt som rädslan för den drabbade gärna är förfärande konkret. Ibland måste man bara sluta tala, och skriva.

Det fysiska våldet är en betydande orsak. Det faktiska våldet och hotet om det. Ur flickans perspektiv: det manliga våldet. Pappan är död, hon var alltid rädd för honom. Bad till Gud att han skulle dö. Och skulden hon förnimmer och tvingas leva vidare med när han faktiskt dog. Ellen är också rädd för storebrodern, som spikar igen dörren och lever ut sina musikdrömmar när han inte trakasserar lillasystern. ”Alltid samma fråga när det gällde människor. Vems vilja var starkare än den andres?” Romanen framstår stundom som ett kammarspel, inte sällan förlagt till sexrumslägenheten i huvudstaden. Mamman, till vardags skådespelare på Dramaten, är ett slags centralgestalt. Ellens trygghet beror av mamman, oavsett vad som händer. Mamman vill ljuset, nästan desperat fasaden, flickan gillar natten. Familjen är ett slagfält. Mamman har andra män, men lagar god mat. Det är också en viktig ingrediens hos Linda Boström Knausgård: att hon berättar vilka pålägg mackorna har. Vilka luncher och middagar som tillagas. Att det finns en trygghet i en bräcklig värld, riktig mat i en osäkrad tillvaro.

Mot slutet tar Ellen – minns hennes ålder! – också en första cigarrett på sexrummarens balkong. Snart kommer även hon, likt Linda Boström Knausgård, att vara mogen för de större genombrotten.