Kultur & Nöje

Lätt ironiskt anslag - en pjäs som sitter rätt i tiden

Kultur & Nöje ,
Kardo Razzazi och Pablo Leiva Wenger.
Foto:

I elelektromusikalen Folkbokföraren på Folkteatern ställs svåra frågor som vem är du och vem är jag. Svar ges i form av mollstämd ädelbuskis.

Folkbokföraren

Folkteatern

Författare: Alejandro Leiva Wenger

Regi: Frida Röhl

Musik: Amina Hocine

Med: Evin Ahmad, Malin Cederblad, Elisabeth Göransson, Björn Larsson, Pablo Leiva Wenger, Lena B Nilsson, Kardo Razzazi, Jonas Sjöqvist, Maja Uddenberg, Emma Österlöf.

Artikeln publicerades 17 september 2016.

Som sig bör är färgskalan stämd i beige, brunt, offwhite och halmdiarré. Här är ingen rädd för att stryka eventuella fördomar om hur en byråkratisk miljö bör se ut medhårs, tvärtom, fördomsbekräftelse är en förutsättning för pjäsens ifrågasättande av tillvaro och identitet.

Vi lever ju i ett identitetspolitiskt inferno, där ego och självhävdelse ofta knyts till grupptillhörighet. I Folkbokföraren gluttar författaren Alejandro Leiva Wenger och regissören Frida Röhl på luckan till jagets källarvåning, där det i stället mycket ofta råder tvekan kring det mest grundläggande när det gäller identiteten: vem är jag? Egentligen. För att inte tala om de andra, som jag har omkring mig. Vilka är de? Vilka är deras tankar, vart strävar de med sina liv – om de nu alls har en riktning och ett mål?

Väggarna är mörka och på dem seglar sakta sega bubblor. Skrivbord står utställda på golvet, vid varje bord två arbetsplatser. Sex tjänstemän som hanterar människors vitala uppgifter tapplar på sina tangentbord. In träder Sara i Evin Ahmads gestalt. Hon har fått anställning på folkbokföringen där hennes sedan länge döda mamma också arbetat. Nu söker hon inte bara få grepp om vem hon själv är utan också om vem och hurdan hennes mor var. Någon på kontoret kanske vet och kan bidra till den självbild som Sara söker komplettera.

In kommer också Bodil, en äldre dam som flyttat ur landet utan att meddela myndigheterna och nu återvänt för att finna sig dödförklarad. Elisabeth Göransson gör en krumelurig tant, mycket begiven på att för den tjänstgörande personalen berätta om ganska så vidlyftiga erotiska erfarenheter.

Pjäsen sitter rätt i tiden med sitt lätt ironiska anslag och lite avigt tafatta hantering av känslorna. Det är ju musikalteater och med byråkratisk återhållsam dans och vacklande sång får ensemblen ge luft och rörelse åt en annars inrutad tillvaro. Det blir lite mollstämd ädelbuskis över det hela, här tar man ut svängarna med måtta. Medan själen gråter, får man förmoda.

I svartsjuk tvekamp söker två yngre män i bokförarskaran vinna Saras hjärta, och här utkristalliseras två kul typer som ger komiskt utrymme åt Pablo Leiva Wenger och Kardo Razzazi i rollerna. En av dem ska visa sig vara en administrativ hjälte i det tysta, som låtit asylsökande få personnummer och uppehållstillstånd. Som sig bör ska han prompt inmanas i fängsligt förvar, sånt är livet. Vilket skulle bevisas.