Kultur & Nöje

Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott

Kultur & Nöje Artikeln publicerades

Anna Benz i Hausfrau är en modern kusin till Emma Bovary och Anna Karenina. Hon är nästan omöjlig att tycka om som person – men boken om henne är intelligent.

Hausfrau

Författare: Jill Alexander Essbaum

Förlag: Brombergs

Översättning: Inger Johansson

”En uttråkad kvinna är en farlig kvinna”, säger terapeuten till sin klient Anna Benz, en trettiosjuårig hemmafru som flyttat från USA till Schweiz för att gifta sig med bankmannen Bruno. Utåt sett är Anna välbemedlad och välklädd, har tre välartade barn och går på kurs för att lära sig tyska bättre. Inombords känner hon en enorm tomhet som skickar ut henne på sömnlösa gråtpromenader om nätterna. Parallellt med sin hemmafrutillvaro lever hon också ett helt annat liv där hon ljuger och mörkar och systematiskt bedrar sin man. ”Reparera hålet”, säger Annas terapeut, men hon hittar ingenting att fylla sin tomhet med.

Författaren och poeten Jill Alexander Essbaum redovisar i kyligt tonfall Annas planlösa tågresor, sms och undanflykter. Säkert hade det blivit olidligt monotont att läsa om inte handlingen på ett skickligt sätt hade skurits sönder till korta inpass som sedan har lagts omlott i en sorts associativt mönster. Det skapar en oberäknelighet i texten, en neurotisk framåtrörelse som varken ger Anna eller läsaren någon ro.

Anna är en sådan där litterär person som det är nästan omöjligt att tycka om: passiv, destruktiv, manipulativ och självupptagen. Samtidigt finns det förstås vissa förklaringar till Annas belägenhet, inte minst det faktum att hon lever i ett land som hon stundtals säger sig hata och där hon aldrig har kunnat känna sig riktig hemma. I vissa scener låter Essbaum också andra sidor lysa igenom, någon sorts potential som visar att Anna skulle kunna vara en helt annan – och som också gör det svårare för läsaren att sluta bry sig om henne.

Anna är förstås en kusin till sorgliga storheter som Emma Bovary och Anna Karenina, men hon har också drag av en mer sentida Anna, nämligen huvudpersonen i Doris Lessings Den femte sanningen. Känslan av att leva flera olika och oförenliga liv, dialogen med en psykoanalytiskt skolad terapeut, de smärtsamma drömmarna och de misslyckade försöken att bota ensamhet med sex är bara några av de saker som de båda Annorna har gemensamt.

Att spegla sig i tidigare klassiker behöver inte vara någon nackdel. Upprepningarna är snarast ett intyg på hur allmängiltigt Essbaums tema är. Det håller trots att hon fläskar på med så många påträngande jungianska symboler att man får ont i huvudet, och trots att bokens sista tredjedel lite grand urartar till en orgie i dramaturgiska höjdpunkter. Hon berättar om ”det som sker när en kvinna slutar att leva sitt eget liv”, när ”liven börjar leva henne”. Detta gör hon med stor pondus och intelligens.