Kultur & Nöje

Känslig och spröd exakthet i Murakamis noveller

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Vi känner igen Haruki Murakami även i novellform. Sorgsenheten. En slags känslig och spröd exakthet i berättandet och språket.
Foto:Murdo Macleod
Vi känner igen Haruki Murakami även i novellform. Sorgsenheten. En slags känslig och spröd exakthet i berättandet och språket.

Haruki Murakamis nya bok handlar om ensamma män och känns som ett ljummet vårregn. Camilla Carnmo har läst.

Män utan kvinnor

Författare: Haruki Murakami

Översättning: Eiko och Yukiko Duke

Förlag: Norstedts

Varför Haruki Murakamis nya bok, novellsamlingen Män utan kvinnor, har fått samma titel som Ernest Hemingways novellsamling från 1927 vet jag inte eftersom Hemingways bok mest verkar handla om boxning, armén, kriget. I och för sig saker som män gör (eller gjorde) utan kvinnor. Haruki Murakami skriver om helt andra saker. Om män utan kvinnor, visst, men om män som måste förhålla sig till just det faktum att de är utan kvinnor. Om de ens är det. Kanske har de varit det, eller kommer att bli. Temat genomsyrar alla noveller. De handlar om kärlek. Om kärlekssorg. Brustna hjärtan. Otrohet. Ensamhet. Melankoli. Jazz från förr. Vi känner igen Murakami. Sorgsenheten. En slags känslig och spröd exakthet i berättandet och språket. En väl avvägd ton.

Novellerna handlar inte bara om ensamma ledsna män, kvinnor får också ta plats. Och inte bara som frånvaro utan som egna personer även om de framför allt får agera föremål för männens längtan och orsak till att de “knappt kunde andas”. Men handlingen är inte det primära, det som stannar kvar är stämningarna, miljöbeskrivningarna, karaktärerna. Själva känslan i boken. Det är lite gammeldags. Lite vemodigt. Fint. Att läsa Män utan kvinnor känns som att promenera i ett ljummet vårregn en kväll i början av maj.