Kultur & Nöje

Jón Kalman Stefánsson: Som universum, ungefär

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Jón Kalman Stefánsson.
Foto:Weyler förlag
Jón Kalman Stefánsson.

Det får plats så oerhört mycket i Jón Kalman Stefánssons texter att det nästan ger mig yrsel. Med täta, innehållsrika rader, kronologiska hopp och en språklig lekfullhet bygger han upp en förståelse för det stora i det lilla.

Som universum, ungefär

Jón Kalman Stefánsson

Weyler Förlag

Översättning: John Swedenmark

”Som universum, ungefär” – titeln borde snarare tillhöra en lättsam ungdomsbok – utgår från Ari, en framgångsrik författare och redaktör i Danmark, men nyskild och vilsen. Efter ett meddelande hemifrån återvänder han till Island och den lilla orten Keflavik. Där blir hans egna ungdomsupplevelser, liksom förfädernas minnen, levande igen. Inte minst gäller det relationen med hans far. Romanen utspelar sig både i Aris möte med hemstaden, och i de kärlekshistorier och tragedier som format hans släkt och de kring honom. Alla de små och stora händelser som gjort honom, Keflavik och uppväxtkompisarna det de är idag.

Att läsa ”Som universum, ungefär” är att kastas mellan tankar och dikter, då och nu, isländsk västkust och östkust, kärlek och sorg. Hoppen fram och tillbaka i kronologin och den flytande berättarrösten bjuder på motstånd och tvingar mig att läsa långsamt för att kunna insupa varje ord. Det är både frustrerande och fängslande.

Det påminner faktiskt om att följa Leopold Bloom och Stephen Dedalus genom Dublin. Precis som i Joyces klassiker ”Ulysses”, utspelar sig den här romanen egentligen under en väldigt kort tidsrymd, men med väldigt mycket innehåll. I Stefánssons förra roman, ”Fiskarna har inga fötter”, landar Ari i Keflavik, och den här fristående fortsättningen tar vid redan dagen därpå. Och den tar inga större steg framåt i Aris nutid mellan de här pärmarna heller.

Mellan Aris upplevelser som medelålders återvändare och bygdens framgångsrike son, får läsaren återigen möta kärleken mellan hans farfar Oddur, storfiskaren på Islands östkust, och Margrét, hans älskade, märkliga fru. Men också Jakobs historia får ta plats, fadern som kanske är anledningen till att Ari återvänt till hemlandet.

I Stefánsson tidigare romaner, som den fantastiska ”Trilogin om pojken”, är naturens närvaro i texten nästan så stark att den nästan går att ta på. Hans skildring av vädret, havet, torsken och kylan ger karaktärerna mer kraft. Det kan jag sakna i ”Som universum, ungefär”, där det i stället är en annan naturkraft som får huvudrollen – kärleken. Men att konstatera att det här är en av islänningens svagare böcker, säger egentligen bara något om hans extremt höga nivå.