Kultur & Nöje

Johanna Ekström: Dagbok 1996-2002

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Foto:Sara Mac Key

Att recensera självbiografisk text är inte enkelt, risken är alltid att man recenserar någon annans liv. ÅM Hellman läser en välskriven men svårbegriplig dagbok.

Dagbok 1996-2002

Författare: Johanna Ekström

Förlag: Albert Bonniers

 

”En ska inte recensera någon annans liv”, det är en anständig paroll, tycker jag. Överlag är människans minne ett vanskligt sanningsverktyg, och desto osäkrare blir det om det präntas på papper. Lägg därtill förfluten tid, korrektur och omslag och voilá – fiktion!

Men detta betyder inte att självbiografin inte har en stor psykologisk effekt, både för författaren och läsaren. Och litteratur kan vara en härva av autentiska lögner. Det vill säga gestaltningen kan te sig mer sann, än säg, dagboksanteckningen.

Det finns massor av människor som skriver dagbok, men det är bara vissa som har självförtroende nog att publicera dem. Eller är våghalsiga nog. Johanna Ekström har det självförtroendet, vill man vara cynisk så kan man säga att det självförtroendet kom med mer pengar och kulturellt kapital än gemene man, dotter som hon är till Per Wästberg och Margareta Ekström. Men det är en gammal historia, det privilegiet ältades i kölvattnet av hennes senaste roman ”Om man håller sig i solen”.

Det skulle vara enkelt att göra den läsningen, men som sagt en ska inte recensera någon annans omständigheter. Dem rår ingen för.

Däremot kan jag bedöma det publicerade verket, denna mastodontvolym av dagböcker skrivna mellan 1996 och 2002, och det börjar bra med en väldigt universell bekännelse för alla dagboksskrivare; detta har inte skrivits för att redogöra vad som hänt, utan textens syfte är ofrånkomligt att skriva fram en person. Det är som om Johanna Ekström håller fram dem och säger, ”okej, det var såhär jag ville vara, blev jag det då?” Tydligast blir det då det finns en metatext som förundras, kommenterar eller blygs åt vad man skrivit.

Det finns en annan omständighet i texten som är värd att beakta, redan under sin tillblivelse så läste Johanna den högt för sin partner, benämnd i dagböckerna som X, och det märks. Det finns något parfymerat och behagfullt även i de stycken som är fyllda av självtvivel och äckel. Ibland ger den intrycket av att vara distanserad, det är mycket noterande. Middagarna och interiörerna framstår mycket mera livfullt i detaljerna än världen. De många olika platserna, New York, Paris, eller Zanzibar är en kuliss, och är det något jag verkligen saknar är det just en gnutta nyfikenhet på omvärlden.

Detta är ett dilemma, för just nu kanske jag ändå är farligt nära att recensera någons liv?

Det finns delar som är vackra, ärliga och där det bränner till av igenkännande.

Jag säger inte att jag alltid måste känna identifikation, jag är också den första att dra i strid för att ett konstverk ska få existera i sin egen rätt, även om det inte blir begripligt för mig.

Litteratur kan vara enkelt, främsta uppsåtet är att bli läst. Ett av recensentens uppdrag är att avkoda vem en potentiell läsare kan tänkas vara, ibland betyder det att vara så tydlig i sitt omdöme att den rätta läsaren är den som vet att den alltid tycker tvärtom än recensenten. Det är i sin ordning.

När det gäller dagboken går jag bet på detta. Jag har ingen aning om vem som kan tänkas vara mottagaren. Är detta allmängiltigt eller navelskåderi? Jag vet inte.