Kultur & Nöje

Innerligt på Strandverket

konst ,
Eva Hild: detalj av skulpturen Diverge.
Foto:
Ur fotoserien Kontor
Foto:

På Strandverket i Marstrand möts två mycket olika konstnärstemperament. Inger Landström är glad att de fått varsitt våningsplan så att båda kan ta den plats de behöver.

Artikeln publicerades 17 juni 2016.

Jag har svårt att tänka mig två mer olika konstnärer än Eva Hild och Lars Tunbjörk. Hon med sina sensuella skulpturer som tycks sprungna ur ett flöde av livsbejakande urkraft – han, den distanserat sakliga iakttagaren som med kamerans hjälp sätter ett skarpt och avslöjande ljus på vardagens absurditeter.

På Strandverket i Marstrand kan man nu möta dem båda, och jag är tacksam över att ingen kommit på iden att blanda samman deras verk – var och en får framträda som de solitärer de är, generöst presenterade i varsitt avskilt plan i denna magnifika utställningsmiljö.

Speciellt passar den Eva Hilds skulpturer, som här har fått precis det utrymme de behöver: samtidigt som man får en perspektivisk totalöverblick genom de långa gångarna kommer man också intimt nära varje verk.

Det var med de spröda och samtidigt kraftfulla skulpturerna i vit stengodslera hon slog igenom stort i början av 2000-talet: böljande, abstrakta former som med sina utbuktningar och håligheter påminde om snäckor eller skelettdelar som legat ute länge och bleknat i solen.

Fortfarande finns mycket av denna lätta, organiska sinnlighet kvar i den stora kavalkad av mestadels nya verk som hon visar här. Men den har fått sällskap av en större tyngd och ibland ett rent burleskt lekfullt formspråk. I den bubbligt fräcka Among där bröst- eller spenliknande former väller ut över hela framsidan medan baksidan är ihålig som hos ett skogsrå. Eller i Conversion där det ser ut som om en slinga papperslätt origami dragits rakt ut ur det svarta lerklotet.

Men min favorit blir nog ändå den formstarka aluminiumskulpturen Around som liknar en enorm fartygspropeller, så blänkande svart att den ser ut att vara nystruken med flytande tjära.

Lars Tunbjörks fotoserie Landet utom sig från 1993 får en starkt nostalgiskt prägel sedd så här i ett bakåtperspektiv. Det var ett annat, aningslösare Sverige han skildrade då.

Men när jag nu ser om bilderna är det inte de lätt dråpliga situationerna jag fäster mig vid. Det som slår mig är hur målerisk Lars Tunbjörk är i sitt bildskapande, hur han går igång på speciella färger och former och drar fram detaljer som skapar ett speciellt stämningsläge. Effekten blir ofta förbluffande: ett foto av två män som står och ser ut genom ett skyskrapefönster får med sin renskalade blekhet något av ödesmättad domedag över sig.

Inte minst i serien Kontor har detaljerna stor betydelse. Trots bristen på information om var de olika fotografierna tagits går det ändå rätt bra att se skillnaden mellan exempelvis ett svenskt och ett amerikanskt kontor.

Det svenska: avskalat och tämligen folktomt, med lite lätt patetiska personalvårdsdetaljer som dekorativa växter och gymnastikredskap. Det amerikanska: trängsel och röra – hon som sitter under ett skrivbord med drivor av papper omkring sig på golvet måste väl ha en absolut omöjlig arbetssituation. Också här kommer blicken för det absurda in, stänket av komik mitt i vardagstristessen som Lars Tunbjörk var en sådan mästare i att förmedla.