Kultur & Nöje

Feelgoodroman för kräsna

Kultur & Nöje
Auður Ava Ólafsdóttir utgår ifrån sitt eget karga Island i sitt berättande.
Foto:

Skön känsla – och hög språklig nivå. Den sortens böcker kommer inte så ofta. Rosa Candida får BT:s recensent Lisa Jagemark att må riktigt, riktigt bra.

Rosa Candida

Författare: Auður Ava Ólafsdóttir

Förlag: Weyler

Översättning: Ylva Hellerud

Jaget i den fina romanen Rosa Candida är 22-åringen Arnljótur, kallad Lobbi, en ung man som på samma gång är barnslig och brådmogen. Han vill rymma från Island där hans åldrande pappa bor ensam efter att Lobbis älskade mamma omkommit i en olycka och hans autistiske tvillingbror lever inrutat men lyckligt liv på ett gruppboende – och han lämnar Anna, en kompis före detta flickvän som nyligen födde Lobbis dotter, bakom sig.

Han har fått jobb som trädgårdsmästare i ett ickenamngivet hörn av södra Europa, men drömmen om en blomstrande rosenträdgård invid klostret vänds upp och ner när Anna och lilla Flóra Sól dyker upp:

”Hur kom jag på tanken att gå med på att ta hand barnet, vad tänkte jag egentligen? Här planerar jag en drömträdgård där bokstavligen allt som stoppas ned i jorden gror och försöker samtidigt få ordning på mitt liv. Jag är pappa, visst, men jag har ingen aning om vad som är bäst för mig, hur ska jag då veta vad som är bäst för ett barn?”

Trots att Auður Ava Ólafsdóttir kommer, och delvis i sitt berättande utgår, ifrån karga Island, förstår jag varför Rosa Candida fått så bra mottagande i södra Europa och dessutom belönats med priser i Frankrike. Den påminner mig om den variant av feel good som jag hittills i princip bara läst på just franska – exemplet par excellence i kategorin kan vara succén Igelkottens elegans av Muriel Barbery.

Det handlar om den måbra-litteratur som lyckas skapa just den där mysiga, positiva känslan utan att behöva tumma på den språkliga nivån eller på motståndet i texten som gör att jag ändå utmanas som läsare. Vid mer än ett tillfälle upptäcker jag att jag sitter och ler i soffhörnet samtidigt som jag läser. Och det är inte ett hånleende och kommer inte heller från tomma ord som bara anspelar på känslor eller förutsägbara förälskelser i Hollywoodstil.

Leendena kommer i stället från mötet mellan ungdomliga existentiella frågor och den praktiska synen hos den lite märklige, filmälskande munken som Lobbi blir vän med, från det oförutsägbara hos jaget som röst i berättelsen och från osentimental humor. Tillsammans med den språkliga nivån i de sinnliga beskrivningarna av naturen, maten, trädgården, kyrkorna och kropparna i den avsides placerade byn och utmaningen i att pussla ihop karaktärerna blir Rosa Candida en feelgoodroman för kräsna.

Lisa Jagemark