Kultur & Nöje

Ett stormigt temperament

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Författaren och mångsysslaren Sven Stolpe – här som lektor vid läroverket i Mjölby 1964–1972 – framträdde ofta som en konservativ och stridbar kulturkritiker i medierna.
Foto:Svenskt Pressfoto
Författaren och mångsysslaren Sven Stolpe – här som lektor vid läroverket i Mjölby 1964–1972 – framträdde ofta som en konservativ och stridbar kulturkritiker i medierna.

19 år efter författaren Sven Stolpes död kommer den första biografi som denne man som under årtionden var en säregen gigant i svensk offentlighet.

Sven Stolpe – Blåsten av ett temperament

Författare: Svante Nordin

Förlag: Atlantis

Sven Stolpe (1905–1996) var förmodligen 1900-talets bråkigaste intellektuelle svensk – efter August Strindberg förstås – en fascinerande personlighet och en av de allra slagfärdigaste debattörerna. Han hade en särställning i svenskt kulturliv och offentlighet som gjorde honom ytterst svår att placera in, vilket kanske är svaret på frågan varför det har dröjt så länge innan någon har försökt att skriva hans biografi. Detta har idéhistorikern Svante Nordin rått bot på med Sven Stolpe – Blåsten av ett temperament.

Stolpe var en av landets flitigaste – och under sin storhetstid mest lästa – författare med en bred produktion av romaner, essäer, litteraturhistoria, anekdoter, minnen och framför allt de stora biografierna över de två kändaste katolska kvinnorna i Sveriges historia: den heliga Birgitta och drottning Kristina. (Hela listan över Stolpes böcker sträcker sig över fyra sidor i boken, men de flesta titlarna har nog redan fallit i glömska.) Som filmmakare och tv-profil skaffade han sig också en plattform.

I årtionden stormade han mot den svenska samtiden, mot kulturlivets brist på djup och bristen på andlighet. Han föraktade öppet 1950- och 1960-talets skolreformer som han tyckte urvattnade utbildningen och gynnade tanklösa karriärister. Vidare angrep han vänstervågen som inleddes 1968 och "rödskäggen" som han tyckte bredde ut sig inom media och kultur. Överallt såg han förfall och förflackning i Sverige och dundrade på som en domedagsprofet. Som en enveten provokatör lyckades han genom sin väl omvittnade kvickhet – trots ett rykte som förstockad bakåtsträvare – med konststycket att bli folkkär, men skaffade sig också många fiender. Inom kulturetablissemanget var han under större delen av sitt liv illa tåld, om inte hatad.

Svante Nordin har presterat en finstämd och läsvärd biografi som rekonstruerar de intellektuella miljöer där Stolpe verkade – eller snarare härjade. Ännu omstridd är frågan om Stolpes påstådda nazistsympatier – här hävdar Nordin otvetydigt att de envisa beskyllningarna från belackarna (med Eyvind Johnson i främsta ledet) var felaktiga. Men där är sista ordet kanske inte sagt.

Andra genomgående teman som Nordin förtjänstfullt skildrar är Stolpes religiösa grubblerier som ledde fram till att han 1947 blev katolik. Likaså den äktenskapskris och otrohetsaffär från början av 1930-talet som kom att förmörka Stolpes sinnelag och påverka hans tänkande i årtionden. Den livslånga fejden med kärleksrivalen Olof Lagercrantz på Dagens Nyheter härleder Nordin ur denna historia.

Mer kontext kring den tidsanda som Stolpe gick på tvärs emot hade varit önskvärt, likaså mer kring Stolpe som mediepersonlighet under 60-80-talet. Men på det hela taget är detta en välkommen biografi som är en god utgångspunkt för den som vill förstå fenomenet Stolpe bättre.