Kultur & Nöje

En munter drift med vårdapparaten

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Ulla Skoog och Fredrik Evers i "Var god dröj".
Foto:

På Göteborgs Stadsteater blir den svenska vårdkrisen belyst med hjälp av en brittisk fars. Genom att placera denna traditionella förväxlingskomedi i realistisk nutidsmiljö får den en djupare mening, tycker Peter Grönborg.

Var god dröj!

Manus: John Chapman

Översättning, bearbetning, regi: Adde Malmberg

Skådespelare: Carina Boberg, Fredrik Evers, Sven-Åke Gustavsson, Hampus Hallberg, Thomas Nystedt, Victoria Olmarker, Misagh Sharifian, Ulla Skoog, Melina Tranulis, Tove Wiréen

Scenografi: Hansson Sjöberg

Kostym: Susan Salomonsson

Mask: Ingela Collin

Ljus: Anders Johansson

Ljud: Jesper Lindell

Dramaturg: Sisela Lindblom

Scen: Stora scenen, Göteborgs Stadsteater

Det är med stor entusiasm Göteborgs Stadsteater introducerar farsen ”Nil by Mouth” för en svensk publik. Trots att den utspelas på ett sjukhus har den framgångsrike brittiske komediförfattaren John Chapman (1927-2001) gjort den mycket underhållande. Miljön lämpar sig väl för dråpliga förväxlingar. Mest entusiastisk är förstås Adde Malmberg. Inte nog med att han översatt pjäsen till svenska, med den välfunna titeln ”Var god dröj!”, han står även för bearbetning och regi.

De tio skådespelarna har rätt kynne för uppgiften och stora scenen erbjuder ett härligt svängrum. Även om syftet hela tiden är att locka till skratt får ändå föreställningen en allvarlig botten - detta för att den refererar till en välfärdskris, att samhället inte förmår att ge medborgarna den service de har rätt att kräva. Bristen på kvalitet inom vården är omvittnad. En förklaring till att nutidskopplingen blivit trovärdig är den realistiska scenografin. Hela scenen har i princip gjorts om till en vårdavdelning: till vänster en kur med kontor, sedan fyra sängar på rad och till höger en korridor där personal rör sig med stor hastighet.

Därmed har en välbekant värld skapats, en vardag som många människor kan relatera till och ha åsikter om. Pjäsen själv förmedlar dock ingen ståndpunkt, utan landar i ett slutackord som mest är att likna vid en djup suck över det rådande tillståndet. Det visar sig vara en utmärkt plattform för skämtlynne och många goda skratt, dock inte nödvändigtvis gapskratt. Föreställningen är inte fattig på tempo men den präglas av ett visst saktmod. Det gör att absurditeterna får en möjlighet att sjunka in och ge utrymme för stimulerande eftertänksamhet. Att det inte råder fart och fläkt på scenen i varje moment beror på att patienterna på scenen är gamla. Mycket av humorn grundar sig på deras oförmåga att minnas, eller snarare deras nedsatta kognitiva förmåga i största allmänhet.

Lägg till detta den stressade personalens oförmåga att lyssna och förstå, så finns stoff för en dialog präglad av otaliga missförstånd och hisnande vanföreställningar. Lita på att ensemblen tar vara på den komiska potentialen i detta rafflande sammelsurium! Det börjar med att Ulla Skoog i rollen som en förvirrad gammal dam söker hjälp för en skadad arm. Thomas Nystedt gör hennes make, en timid teologie doktor, också han försatt i förvirring efter ett tag. Runt detta välspelande par cirkulerar patienter och vårdpersonal på olika nivåer. Många lustigheter uppstår genom att karaktärerna tar miste på vem som är vem. I andra akten spelar Fredrik Evers ut i rollen som inspektör från Landstinget. Den frustande hysteri han arbetar upp när han blir varse uppenbara samband ger energi åt föreställningen.

Ett gott skratt är hälsobringande och lär ha en läkande effekt på vissa sjukdomar. Att en munter attityd till vårdapparaten skulle kunna ha en helande inverkan på den är mer tveksamt. Den humor ensemblen på Göteborgs Stadsteater levererar är i alla fall upplyftande och mycket befriande.