Kultur & Nöje

En medlöpares solkiga opportunism

Kultur & Nöje ,
Fredrik Evers i Mephisto.
Foto:
Foto:

Nationalistiska strömningar växer sig allt starkare i Europa. På Göteborgs Stadsteater dras paralleller till perioden då Hitler tog makten i Tyskland. Föreställningen är högintressant men stundtals lite svajig och ineffektiv, skriver Peter Grönborg.

Mephisto

Av: Ariane Mnouchkine efter Klaus Manns roman

Regi: Pontus Stenshäll

Skådespelare: Rudy Addo, Kim Theodoridou Bergquist, Carina Boberg, Marie Delleskog, Fredrik Evers, Sven-Åke Gustavsson, Johan Karlberg, Lisa Lindgren, Jennifer Amaka Pettersson, Maria Pontén, Victor Ståhl Segerhagen, Misagh Sharifian, Jesper Söderblom

Scenografi, kostym: Jenny Ljungberg

Scenografi, ljus: Johan Bergman

Kameraoperatör: Anna Lundahl

Dramaturg: Joel Nordström

Scen: Göteborgs Stadsteater, Stora scenen

Artikeln publicerades 18 september 2016.

Att Klaus Manns roman Mephisto (1936) handlar om en medlöpare till nazismen lär vara bekant, inte minst genom Istvàn Szabós oscarsbelönade film med samma namn. I centrum står en teatermänniska som offrar sin heder och sina övertygelser för en karriär, uppbackad av Hermann Göring.

Även i Göteborgs Stadsteaters dramatisering ligger fokus på den ynklige anpasslingens solkiga opportunism. Det tar dock en stund innan motivet fängslar. Hela första akten är egentligen en enda lång inskolning i den estetik som regissören Pontus Stenshäll valt för sitt ärende.

Möjligen kan fragmentiseringen och den loja lösligheten tolkas som en spegling av den maktlöshet vilsna individer upplevde, inför ett övermäktigt kollektivt förlopp. Första akten utspelas 1923, efter Hitlers försök till statskupp i München.

Eftersom ensemblen regelmässigt filmas och exponeras mot den stora fondväggen, är det möjligt att använda fler spelplatser än just scenen. Skådespelarna fångas bland annat då de uppträder i kulisserna, i sminkrummet eller på ett kontor.

Det öppnar upp för att visualisera simultana förlopp. Ibland tas exempelvis närbilder av aktörerna, rörliga bilder som visas i bakgrunden samtidigt som de agerar. Begreppet realtid ges därmed en mångdimensionell betydelse.

Arbetssättet motiveras av att händelserna i huvudsak utspelas i teatermiljöer, på en arbetarteater i Hamburg, på de stora scenerna i Berlin. Till stilen blir det lite som ett arbetsplatsreportage, som en dokumentärfilm.

Så särskilt gynnsamt för livfullheten är det dessvärre inte. Det storslagna formatet reducerar ofta scenerierna till stillastående tablåer. Resultatet för snarare tankarna till målarkonsten.

Till detta ska läggas att tonvikten ligger på isolerade soloprestationer. Något egentligt ensemblespel odlas inte. Laddade möten mellan skådespelarna är alltför sällsynta, samtidigt som en slängig jargong går ut över skärpan.

I andra akten faller dock många bitar på plats. Formspråket sätter sig och mynnar ut i flera starka scener. Förloppet blir ju också mer angeläget därigenom att beslut i vardagen, efter Hitlers maktövertagande, utvecklats till en fråga om liv och död.

Den form av medlöperi som huvudrollsinnehavaren Fredrik Evers gestaltar med en sådan välfunnen fladdrighet, ställs mot andra strategier. Sven-Åke Gustavsson ger den pragmatiska defensiven ett ansikte, Jennifer Amaka Pettersson tydliggör flyktens nödvändighet, medan Johan Karlberg och Carina Boberg väljer att bejaka det filosofiska självmordets argument.

Starkast intryck gör ändå Lisa Lindgren, i rollen som nazisten som känner sig lurad av sitt parti. Den form av revolt hon representerar räknas inte självklart som heroisk, men är tragisk i all sin nakna mänsklighet.

Pjäsens ämne är alltså både högintressant och högaktuellt. Men formexperimenten skymmer stundom berättelsens uppdrag och går ut över effektiviteten i berättandet. Trots svajigheten håller ensemblen ändå liv i tillräckligt mycket glöd från det brännande stoffet.