Kultur & Nöje

Elmbrant vill bekämpa mörkret

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Ernst Wigforss var svensk finansminister 1932–1949 och hjälpte till att lägga grunden för det så kallade folkhemmet.
Foto:Stefan Hallin
Ernst Wigforss var svensk finansminister 1932–1949 och hjälpte till att lägga grunden för det så kallade folkhemmet.

Tyskland och Sverige tog radikalt olika vägar i början av 1930-talet. Dessa båda länders vägval är aktuella att studera i dagens situation, anser författaren Björn Elmbrant i sin nya bok.

Innan mörkret faller: Ska 30-talet hinna i kapp oss?

Författare: Björn Elmbrant

Förlag: Atlas

Det kan vara svårt att föreställa sig en mer osannolik hjälte i ett drama än Ernst Wigforss – en lektor som disputerat på sydhalländska diftonger. År 1919 blev han riksdagsledamot för socialdemokraterna i första kammaren och på ett stort bananskal halkade han 1925–1926 in på finansministerposten i Rickard Sandlers regering. Någon formell utbildning inom nationalekonomi och statskunskap hade han inte, men däremot ett enastående läshuvud och plöjde böcker om ekonomiska teorier på löpande band. I september 1932 kan socialdemokraterna åter bilda regering med Per Albin Hansson som statsminister – dock utan att ha egen majoritet. Wigforss kom tillbaka som finansminister men stod inför svåra utmaningar: det rådde svår ekonomisk kris med massarbetslöshet. Politiskt våld förekom också och många människor lyssnade till extremistpartiers locktoner från både höger och vänster.

Wigforss var påverkad av John Maynard Keynes teorier om att staten genom offentliga investeringar skulle kunna få fart på ekonomins hjul i en lågkonjunktur, genom att sätta folk i arbete och därigenom öka konsumtionen och efterfrågan. Wigforss hade rent av tänkt i dessa banor före Keynes, understryker Elmbrant. Majoriteten av den svenska expertisen och politikerna på högerkanten var dock starkt emot ett sådant recept – de höll benhårt fast vid att staten ska spara sig ut ur en lågkonjunktur. I maj 1933 lyckades dock Wigforss och S-regeringen till slut lotsa ett krispaket genom riksdagen med hjälp av Bondeförbundet (det senare Centerpartiet). Det visade sig fungera – staten satsade sig ur krisen och det blev inledningen på flera decennier av socialdemokratisk välfärdspolitik och parlamentariskt stabila regeringar.

I Tyskland, som i början av 1930-talet också hemsöktes av en djup ekonomisk kris, vägrade däremot socialdemokraterna (som 1930 hade drivits i opposition) att ge sig in i några ekonomiska experiment för att bekämpa arbetslösheten. De tyska socialdemokraterna var mer ortodoxa marxister som inte ville lappa och laga det kapitalistiska systemet och de lämnade därför spelplanen fri åt nazisterna som lovade folket arbete och välfärd. Med känt tragiskt resultat. Socialdemokraten Rudolf Hilferding, som hade varit finansminister i ett par omgångar på 1920-talet, får i Elmbrants bok kläda rollen som en tragisk pendang till Wigforss.

Tysklands och Sveriges olika vägval i början av 1930-talet utgör parallellhandlingarna i Elmbrandts bok Innan mörkret faller, som inte bara är en spännande historisk skildring av dramatiska politiska nyckelhändelser. Det är också en tänkvärd och intressant bok som oundvikligen för tankarna till dagens politiska situation med extrema politiska krafters frammarsch i Sverige och i resten av Europa. Detta har förstås också varit avsikten hos författaren, som nuförtiden är vänsterdebattör och ledarskribent hos Dagens Arena.

Den som vill använda historiska exempel för att driva en tes kan lätt hamna i en rad fallgropar, som att vara för snäv i sitt faktaval och försöka rida för långt på påstådda historiska paralleller. Elmbrant väjer dock skickligt för sådana fällor, men han menar ändå att det finns läxor att lära av historien: "Nu upprepar sig som bekant aldrig historien. Men fortfarande gäller det gamla talesättet att den som inte är beredd att lära sig någonting av historien, riskerar att göra om ett antal gamla misstag."

I bokens avslutande del kommer Elmbrant in på dagens situation där han ser flera problem som enligt hans uppfattning gör en jämförelse med början av 1930-talet relevant. Han ser samma typ av klassisk liberal sparpolitik drivas som före 1933, vilken han menar bara fördjupar krisen och skapar en otrygghet som bäddar för extrema politiska rörelser. Han levererar ett antal förslag på hur den onda spiralen kan brytas:

• Underskatta inte vardagsvåldet.

• Inse att den liberala demokratin inte är oövervinnerlig.

• Se upp för politiker som vill samarbeta med extremister.

• Diskutera ett demokratiskt självförsvar. Hur hantera demokratins fiender?

• De goda liberalerna bör ta avstånd från sina auktoritära kusiner.

• Politiken måste ta kontrollen över kapitalismen för att rädda den.

• Socialdemokratin borde gå i spetsen för att bryta dödläget.

Denna sista del av boken har en tydlig politisk udd som egentligen inte är litteraturkritikerns sak att recensera, men Elmbrant månar framför allt om demokrati och ett tolerant och öppet samhälle. Därför är hans bok värd att ta på största allvar i diskussionen om vart Sverige är på väg.