Kultur & Nöje

Döden som väg mot livet

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Johanna Nilsson tecknar en mycket levande bild av dagens svenska samhälle i sin nya ungdomsroman. 2 bilder
Foto:Magnus Liam Karlsson
Johanna Nilsson tecknar en mycket levande bild av dagens svenska samhälle i sin nya ungdomsroman.

Det har gått 20 år sedan Johanna Nilsson debuterade som författare. I sin tjugonde bok skriver hon med allvar och existentiell tyngd om självmordsdrömmar. Romanen är representativ för författarskapet.

Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med

Författare:

Johanna Nilsson

Förlag:

Rabén & Sjögren

Det går att förstå om någon blir tveksam inför en titel som ”Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med”. Risken skulle kunna vara att läsaren lockas av det vältaliga försvar för självmordet som kommer till uttryck i texten.

Mer troligt är att inspirationen vänder sig åt andra hållet, mot livsbejakelse och en längtan efter pånyttfödelse. Samtidigt som Johanna Nilsson (f 1973) skriver respektfullt och initierat om dödslängtan, ger hon nämligen en ambitiös psykologisk förklaring till hur en sådan farlig dröm kan uppstå, samt gestaltar på ett övertygande sätt vägar som leder bort från mörker och självdestruktivitet.

Något som imponerar är att i princip alla reaktioner som är möjliga, på att någon verkar vara beredd att ta livet av sig, redan finns integrerade i berättelsen. Många röster kommer till tals, vilket har med den intelligenta kompositionen att göra.

En tonåring som kallar sig Ikaros skickar e-post till sju jämnåriga personer och berättar om sitt planerade självmord, vilket är tänkt att ske om 100 dagar. Informationen sätter igång komplexa reaktioner hos mottagarna.

Romanen största förtjänst är också dess förmåga att belysa mentala processer. I förgrunden hamnar Emil, en räddare som vill iklä sig den gode hjältens roll, och Karim, en olycklig kille som vill följa Ikaros i döden.

De konkurrerar med varandra på ett spännande sätt, inte minst som detektiver. De gör det genom att försöka avslöja Ikaros identitet, samt spåra var hen befinner sig. Detta resulterar i en färgstark och engagerande beskrivning av Stockholms undre värld, bland tiggare, uteliggare och narkomaner.

Annars har ungdomarna i huvudsak sin sociala bas i övre medelklass, där det också finns svårigheter att exemplifiera, såsom stress, utbrändhet och relationsproblem. Genom att växla mellan förhållandena hos de många personerna i boken tecknar Johanna Nilsson en mycket levande bild av dagens svenska samhälle.

Att texten stundtals faller in i en melodramatisk jargong förklaras av ämnets natur, samt att uttrycket svarar mot den emotionella hetta som hör tonårstiden till. I ”Om hundra dagar ska jag dö…” ges en mycket skarp och allsidig bild av unga människors livsvillkor.