Kultur & Nöje

Dikter och dagböcker i Stalins skugga

Kultur & Nöje
Anna Achmatova befinner sig i ett fält mellan Aleksandr Pusjkin och Vladimir Majakovskij. I sin ungdom räknades hon till akmeisterna.
Foto:

Den ryska poeten Anna Achmatova skrev sina dikter i ett land av förtryck. Hon fick ge ut dem, men censurerade.

Vid hennes sida fanns vännen Lidia Tjukovskaja, som skrev ned deras samtal i en hemlig dagbok. Den ges nu ut på svenska. ÅM Hellman har läst.

Artikeln publicerades 22 augusti 2015.

Lidia Tjukovskaja är en ung ambitiös men arbetslös redaktör vars man, en lovande forskare i teoretisk fysik, arresterats under Stalins stora utrensning på 1930-talet. Vad hon inte vet när hon träffar den berömda poeten Anna Andrejevna Achmatova är att maken redan är arkebuserad. Achmatovas son Lev Gumiljov sitter fängslad i ett läger.

Stalins terror, det ständiga köandet och rädslan för angivare, utgör upptakten till vänskapen mellan Anna Achmatova och Lidia Tjukovskaja. Den senare börjar anteckna deras samtal i en hemlig dagbok, och allt eftersom tiden går kommer anteckningarna alltmer att handla om den berömda poeten.

Förlaget Ersatz, som drivs av den erfarna översättaren Ola Wallin, har föresatt sig att publicera dagböckerna om Anna Achmatova i sin helhet. Den omfattande volym som jag fått innehåller den första boken som skildrar åren mellan 1938 till flykten från det belägrade Leningrad 1941, samt Tasjkenthäftena, de dagboksanteckningar som är skrivna medan de båda kvinnorna levde i exil tillsammans med en stor del av Sovjets kulturelit i Tasjkent, i nuvarande Uzbekistan. När den slutar har vänskapen mellan Achmatova och Tjukovskaja fått ett abrupt slut. Ett uppehåll i deras vänskap som kommer vara över ett decennium. Men volymen innehåller också Hans Björkegrens översättning av Anna Achmatovas Rekviem och hennes portalverk Poem utan hjälte.

I inledningen varnar Lidia Tjukovskaja för att anteckningarna från terrorns tid beskriver en drömvärld eftersom verkligheten trotsade all beskrivning.

Som samtida läsare bör vi vara observanta på vår egen förväntan angående vittnesskildringar och komma ihåg att hon skrev inledningen flera år efter att dagboken avslutats. Kanske ursäktar sig den äldre Tjukovskaja, som försvarade dissidenter som Aleksandr Solzjenitzyn, för att hon ägnat så mycket tid åt att skildra de kläder Achmatova bar, eller skvallret om författare och konstnärer. Men hon är också noga med att påpeka att det ändå inte var hennes uppsåt att skildra de faktiska livsvillkoren.

Det stora temat i dagboken är ändå litteratur, och deras ständigt pågående samtal om poesi. Om dessa anteckningar har kommit till i Stalins skugga, så framstår poesin som ett uppblossat ljus i mörkret. Bokstavligt talat, då det berättas hur Achmatova skrev ner strofer från Poem utan hjälte, lät Tjukovskaja tyst memorera orden innan hon satte fyr på papperslappen i ett askfat.

En annan kontrast till den totalitära diktaturen är att dagböckerna också är skrivna i kölvattnet till den moderna litteraturteorin. Anna Achmatova befinner sig i ett fält mellan Aleksandr Pusjkin och Vladimir Majakovskij. I sin ungdom räknades hon till akmeisterna tillsammans med bland andra Osip Mandelstam och sin första make Nikolaj Gumiljov (som hon fick sonen Lev med). Akmeisterna, som är samtida med futuristerna, tog avstånd ifrån symbolismen och istället för att skildra idealism eftersträvade de realism.

Lidia Tjukovskaja är en initierad lyssnare, en intelligent betraktare som ställer frågor som bidrar till att ge nya historiska, eller teoretiska perspektiv på Achmatova och på denna brytpunkt i historien. Under läsningen stryker jag under flera slutsatser som är klarsynt tidlösa. Så som Achmatovas notering om att det är svårt att bedöma ett samtida verk, då rösten är så välbekant att man automatiskt underkastar sig den, man tror sig alltså hitta litterära kvalitéer där det egentligen bara handlar om igenkänning.

Lidia Tjukovskaja är ingen passiv mottagare, tvärtom. Förutom att ge svar på tal arbetar hon också parallellt med romanen Det tomma huset. Hon blir också korrekturläsare till den lilla volym av dikter som Anna Achmatova plötsligt ges tillstånd att publicera, om än starkt censurerade.

Men den stora gärningen är den nit som hon antecknar med, en text som i sin helhet blir en total läsupplevelse.

En bild som dröjt sig kvar hos mig kommer från en passage där Anna Achmatova lyfter upp grannpojken på armen och Tjukovskaja konstaterar att ”med ett barn på armen ser hon ut som en skulpterad Madonna (…) anspråkslös och sorgtyngd storhet”. Det är en bild som stannar kvar eftersom den är sann, en iakttagelse som beskriver Anna Achmatovas diktning; en realism sprungen ur den anspråkslösa kvinnliga erfarenheten, den religiösa mystiken och ja, den sorgtyngda storheten framträder majestätiskt.

En eloge ska självklart också tillfalla Ersatz och Ola Wallin för det mastodontarbete som översättningen och redigeringen av denna volym måste ha varit. Den innehåller tre verk, tre olika inledningar av två olika författare och en översättare, en oöverskådlig mängd kommentarer, fakta och dokument. Det gör mig så upprymd att en sådan ambition och en sådan omsorg lagts på en poet som är relativt okänd i Sverige. Det är med tillförsikt och nyfikenhet jag ser fram emot de nästkommande dagböckerna.

Fakta

Försvarade ryska dissidenter

Lidia Tjukovskaja

Född 1907 död 1996

På svenska tidigare utgivet: Det tomma hemmet, översättning Johan Munck 2013, Ruin förlag.

Biografi: Dotter till barnboksförfattaren Kornej Tjukovskij, maken var den lovande vetenskapsmannen Matvej Bronstein som avrättades redan i 30-års- åldern. Tjukovskaja ägnade en stor del av sin karriär av att försvara dissidenter som Aleksandr Solzjenitzyn.

Bokens första mening: Igår var jag hemma hos Anna Andrejevna i ett ärende.

Anna Andrejevna Achmatova

Född 1889, död 1966

Poet och översättare.

På svenska tidigare utgivet: Dikter, översättning av Barbara Lönnqvist, 2008, Lind & Co.

Biografi: Ingick som ung som en del av den poetiska rörelsen akmeisterna bl.a. tillsammans med sin första make Nikolaj Gumiljov och Osip Mandelstam.

Blev vid flera tillfällen under sitt liv förlagd med publiceringsförbud.

Första diktraden: Inför denna smärta hukar bergen/och den stora floden stannar upp.

Visa mer...