Kultur & Nöje

Den tystlåtne giganten från Dammsvedjan

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Foto:Jessica Gow / TT

Personlig, poetisk – och politisk. Fotografen Lars Tunbjörk, som dog hastigt förra veckan bara 59 år gammal, var den störste skildraren av vad Sverige har blivit.

Först tittade han noga. Sedan tog han sina bilder och gjorde berättelser.

Lena Kvist minns honom med värme och vemod.

Den här veckan har Fotosverige haft sorg. Lars Tunbjörk finns inte längre.

Vid sådana här tillfällen regnar det alltid fina ord. Men det här kommer jag bara att skriva om en enda fotograf någonsin, så länge jag lever och skriver:

Han var vår största Sverigeskildrare.

Inte ”en av de största”.

Störst.

Om man går ner i källaren i BT-huset på Allégatan, svänger vänster efter trapporna, går förbi vaktmästarnas klädhängare, passerar dörrarna till elcentralen och telefoncentralen och öppnar en tung, brandsäker dörr kommer man till Borås Tidnings arkiv. Jag går dit för att leta upp mina gamla intervjuer med Lars Tunbjörk i de dammiga lådorna med gulnade tidningar från hela 1900-talet.

Jag stannar där nere längre än jag hade tänkt. När jag kommer ner i arkivets svala källarluft och ser alla raderna med lådor och skåp med svartvita bilder känns det som om det finns en fläkt av en ung Lars Tunbjörk där.

Det var på BT han började sin fotokarriär. Lars Tunbjörk var alltid fotograf, han hade inga andra jobb. Han kom till BT redan i början av 1970-talet som praoelev, eller pryo som det hette då. Innan dess hade han gått en fotokurs på Dammsvedjans ungdomsgård, en fin och påkostad kurs där gården hyrde in två fotografer från Torins foto som lärare.

Den legendariske Boråsfotografen Bengt Bergman styrde och ställde på BT:s fotoavdelning. Han tog den tystlåtne praoeleven Lars under sina vingar. Bergman gav honom sommarvikariat, riktiga vikariat och till sist ett fast jobb. Lars Tunbjörk lyckades till och med slippa rycka in i lumpen tillfälligt eftersom BT:s dåvarande chefredaktör Rune Larsson skrev ett brev till Värnpliktsverket där han förklarade att ”nästa år är mycket viktigt för Borås eftersom vi får kungabesök och då behöver vi Lars Tunbjörks hjälp”.

Det var 1975. Och om det inte hade varit för Bengt Bergman hade den blyga lärarsonen Tunbjörk förmodligen inte blivit fotograf. Lars Tunbjörk har berättat detta själv, i intervjuerna som går att hitta i tidningarna i BT-källaren. Så här sade han, på ett kafé på Söder i Stockholm 1996, om sitt första fasta jobb på BT:

”Och då sa jag upp mig efter bara en månad. Bengt Bergman blev väldigt arg, och Bengt Carlsson i redaktions- ledningen också. De tyckte väl jag var en kaxig spoling som sa nej till ett fast jobb.’

Var du det?

’Nej. Det tror jag inte. Jag hade chans att ingå i en frilansgrupp i Stockholm, och det var helt enkelt för lockande för att tacka nej till. Det fanns massor av jobb på den tiden./.../ Vår frilansgrupp var en sorts kooperativ, även om vi inte kallade den så, och vi delade på alla pengar vi drog in. Då kunde jag inte precis säga : nej tack, jag ska ut och fotografera parkeringsplatser för mitt eget projekt" när uppdragsgivarna ringde.”

Under de år som Lars Tunbjörk har varit verksam som fotograf har det skett en stor omvälvning inom fotovärlden. Han var själv en av de första press- och dokumentärfotograferna som började ställa ut på konsthallar i Sverige och utomlands. Själv hade han inga ambitioner att bli konstnär och han fortsatte alltid att arbeta dokumentärt, utan att använda de möjligheter att manipulera bilder som Photoshop gav.

Under veckan som gått sedan han dog har många redan formulerat sig fint om vad Lars Tunbjörk gjorde för synen på Sverige när fotoboken Landet utom sig kom 1994. (Läs till exempel Anton Hedberg på bt.se, Malena Rydell på dn.se, och Time Magazines bildredaktör Paul Moakley på time.com).

Landet utom sig fick det största genomslag en dokumentär fotobok någonsin fått i Sverige. Tunbjörks personliga och humoristiska sida nämns ofta. Men något som inte har diskuterats är hur starkt politiska hans bilder egentligen var. Lars Tunbjörk använde humorn som vapen i sin civilisationskritik. Han stod till vänster – det har han också sagt i BT – och hans bilder är inte bara lustiga utan skarpt samhällskritiska, åtminstone de tidiga böckerna. Han ansåg själv att de var politiska. Och så här svarade Lars Tunbjörk 2002 på frågan om han var arg:

”- Ja. Först kände jag en skräckblandad förtjusning när jag började med Landet utom sig. Men jag blev bara argare och argare ju längre jag kom i arbetet.

Men på vad?

- På nedmonteringen av folkhemmet. Och den hade bara börjat då, sedan dess har det blivit värre och värre.”

I början när Lars Tunbjörk blev känd var jag orolig för att hans bilder skulle vara tagna av en snobbig medelklasscyniker, någon som föraktade de svettblanka, solröda människorna han fotograferade i Ullared och Skara Sommarland. Så var det inte, jag förstod när jag träffade honom att han såg sig själv som besläktad med den världen. Han är den enda svenska fotograf som gett namn åt en bild: ”tunbjörkare” kallas en färgbild tagen med blixt, ofta av ett absurt vardagsmotiv.

Även Kontor, fotoboken som kom efter Landet utom sig kan ses som samhällskritisk. Den skildrar ett hjärtlöst, människoovänligt kontorslandskap där fulheten regerar. Med Kontor vände sig Lars Tunbjörk utåt i världen, tog bilder i USA och Japan. Det var undantag, annars höll han sig mest i Sverige när han arbetade med egna projekt. Det bestämde han sig för efter att ha varit i Liverpool i England och de han fotograferat tyckte att han misslyckats totalt.

”Då tänkte jag att dom viktigaste, sanna, grejorna borde man alltså göra i sitt eget land där man har sina rötter”, sa han i BT.

Det gjorde han också. Lars Tunbjörk har gett ut många böcker. De viktigaste fyra är Landet utom sig, Kontor, Hem och Vinter. Hem handlar om barndomen i Borås och om saknaden efter pappan, som dog i början av 1990-talet. Vinter handlar om det mörka i den svenska vintern och mörkret inuti människor. Lars Tunbjörk har själv berättat att han var deprimerad i perioder och att Vinter stammade ur de känslorna.

Parallellt med de egna böckerna arbetade han med uppdrag. Han hade en fransk agentur och anlitades regelbundet av prestigearbetsgivare som New York Times.

Författaren Göran Odbratt är nära vän till Lars Tunbjörk. Han lärde känna honom i slutet av 1990-talet och de har samarbetat av och till sedan dess, och haft i princip daglig kontakt.

Boken Dom alla, om socialt arbete och de människor som berörs av det, gjorde Göran Odbratt och Lars Tunbjörk tillsammans.

Jag får tag på Göran Odbratt i Stockholm.

– Lars och jag har bott på både barnhem och demensboenden, det är inte många män i vår ålder som har det. Lars hade ett speciellt att skapa relationer till människor han skulle skildra. Han kunde sitta i ett hörn i tre dagar, utan att ta en bild, se helt ointresserad ut, tills folk undrade om han inte skulle börja knäppa lite. Det var hans sätt att reka. Han hade en otrolig närvaro och koncentration. Han var väldigt ödmjuk men också envis.

Onsdagen den 8 april, dagen då Lars Tunbjörks liv tog slut, skulle han träffa Göran Odbratt för att fika och gå på bio. De hade redan sett ryska Leviatan och funderade nu på Timbuktu, den nya filmen om när islamister tar över ökenstaden i Mali. Men de hade inte riktigt koll på vilka tider filmen gick, så de bestämde att ses på Kungsgatan först för att fika.

– Jag stod och väntade, han brukade alltid vara punklig men den här gången kom han inte. Jag ringde flera gånger utan att få tag på honom och till slut skickade jag ett sms: Varför kom du inte, nu går jag vidare. Men vad jag inte visste då var att det var Lars som hade gått vidare istället.

Lars Tunbjörk segnade ihop på gatan på väg till Kungsgatan, bara 50 meter från sin port på Södermalm.

En granne ringde ambulansen och han kördes till Södersjukhuset men det var för sent. Lars Tunbjörk dog av hjärtstillestånd den eftermiddagen och fick aldrig se filmen Timbuktu.

– 14.28 dödförklarades han, säger Göran Odbratt. Det var en chock. Jag är ändå glad att ha pratat med honom samma dag, det känns bra att veta att han var på väg, allt var som vanligt och vi skulle träffas.

Lars Tunbjörks död är en stor förlust. Mest för hans familj förstås: frun Maud Nycander, deras två döttrar och mamman Britt Tunbjörk som bor kvar i Borås. Men också för Sverige. Det var fotoboken som var hans mästarform. Många fotografer kan ta bra bilder, men ingen kunde som Lars Tunbjörk sammanställa bilderna till en berättelse om Sverige.

Jag tror faktiskt att han hade kunnat få det prestigefyllda Hasselbladspriset om han hade fortsatt göra fotoböcker med samma starka integritet och konsekvens som hittills.

Nu går dom väl och ger Hasselbladspriset till hans brittiska kollega Martin Parr nästa gång istället, mannen som anses ha ett bildmässigt syskonskap med Lars Tunbjörk från Dammsvedjan i Borås. Det hade Lars Tunbjörk förresten gillat: han var en ödmjuk typ och skulle nog ändå inte ha tyckt om att klä på sig frack och ta emot pris.

Själv ska jag ta en promenad genom skogen och över gräsmattorna vid Dammsvedjans ungdomsgård. Tänka på ingenting särskilt alls, bara titta noga.