Kultur & Nöje

Barnen vittnar om krigets fasor

Kultur & Nöje Artikeln publicerades

Den vitryska journalisten Svetlana Aleksijevitj gör det outhärdliga uthärdligt, genom att berätta om det.

Maria Ehrenberg har läst hennes bok De sista vittnena, där ryska människor som var barn under andra världskriget berättar om sina minnen. Det är viktig och skakande läsning.

De sista vittnena: solo för barnröst

Författare: Svetlana Aleksijevitj

Översättning: Kajsa Öberg Lindsten

Förlag: Ersatz

Undertiteln till Svetlana Aleksijevitjs skildring är en precis beskrivning av verket: ”solo för barnröst”. Bokens många barn sjunger ett ensamt, dystert solo. Helt solitära, helt ensamma låter de oss få inblickar i de första minnena de har av Andra världskriget och när Sovjetunionen gick i krig mot Nazi-Tyskland. Tillsammans bildar de dock en framvällande sorgvåg, mörk och intensiv. De utsätts för de största svek ett barn kan råka ut för: att bli av med familjen, att bli utnyttjad och fråntagen sin barndom. De har alla förfärliga minnen; hur föräldrar blev arkebuserade framför deras ögon, hur de själva genom under undkom gaskamrarna genom att hela tiden befinna sig bak ryggen på vakten som handplockade dagens mordoffer, soldater som skjuter en hel by och slår sönder skallen på samtliga med gevärskolven, barn som ser nära brännas inne och föräldrar som ser sina barn slås sönder. Värst är de scener när nazi-soldaterna verkar göra det för att det är så skoj.

I denna mängd historier och brottstycken syns så småningom en rad temata. Naturligtvis ett Före och ett Efter. Före är fyllt av pionjärläger, skolavslutningar, leka krig och höra föräldrar berätta sagor. Efter består av flykt till fots i över 100 mil, hunger, rädsla och död.

Och hat. Naturligtvis. Tyskarna är oåtkomliga i sina svarta uniformer och glänsande bilar. Med sina hånskratt och översittarmanér. De dödar, våldtar och förstör. Lätta att hata. Men en hel del berättelser handlar om tyskarna efter krigsslutet, när de är på flykt, sårade och undernärda. När rollerna är de motsatta och en del vitryssar orkar visa medmänsklighet. När man ser människan bakom mordmaskinen.

Jag slås också av samhörigheten, hjälpsamheten, överlevnadsinstinkten. Hur övergivna barn tas omhand av vilt främmande människor, folk som tar dem som sina egna. Hur ryssar låtsas att judiska barn är deras egna. Hur alla på flykt får en liten bit bröd. När mödrar går i döden för att rädda sina barn. Det är starka scener. Och hoppingivande.

Flödet av historier är konstant. Som läsare är det inte säkert att man orkar med, jag själv läste 100 sidor per dag. Svetlana Aleksijevitjs storhet är att hon gör det outhärdliga uthärdligt. Den lågmälda berättartonen, den enskilda stämman, det rapporterande sättet gör att man orkar en bit till, och en till.

Litterärt är det ett imponerande bygge. De som berättar har återförts till barndomen, till sina första minnen av kriget. De broderar inte ut, de reflekterar inte, de återger. Den vuxna berättaren skymtar igenom men inte för mycket. Det är barnet som berättar, inte den vuxne. Barnens ålder anges, från fyra år till sen tonår. Tonläge, uttryckssätt skiftar, kanske inte med varje barn, men med olika ålderskategorier. Här måste översättaren Kajsa Öberg Lindsten fått arbeta ordentligt. Barnen är verkligen individer, inte en massa. Men tillsammans bildar de ett helt lands sorg.

En intressant detalj är att berättarnas nuvarande yrke anges. Det ger en bild av bredd och omfattning. Alla ålderskategorier, alla samhällsklasser – ingen gick säker, alla tvingades fly. Läkare, arbetare, författare, filmare, pensionär och ingenjörer, en gång har de alla varit små och legat gömda i dikesrenarna.

Berättelserna har olika längd, de flesta korta, på en eller två sidor, några betydligt längre. Detta understryker den känsla av vågrörelse som jag upplever, en intensitet, en flod av människor som driver från Minsk till landsbygd och tillbaka igen. Det är skickligt gjort, och genomtänkt.

Inte sällan hör man Svetlana Aleksijevitj nämnas i Nobelprissammanhang. Skulle hon vara värd det? Jag tycker det. Har någon tidigare fått för den här typen av genre? En dokumentär skildring berättad med skönlitterära medel. I höjd med Ryszard Kapuściński men med kollektivromanen som specialitet. Jag tycker hon är en av de allra främsta och hennes jättelika serie om Sovjetmänniskan är grundad i fakta men berättarsättet lägger till skönlitteraturens särmärke: förmågan att förstå inifrån. Samtidigt förmågan att koppla ihop en unik tid – andra världskriget – med alla fasansfulla krig i världen, även sådana idag. Kriget i Syrien, den återigen upphettade stämningen mellan hutu och tutsi, IS framfart – överallt lider människor men värst utsatta är barnen. Detta påminns man återigen om vid läsningen av De sista vittnena.

fakta

Nobelpristippad flera gånger om

Svetlana Aleksijevitj

Född: 1948

Är: Vitrysk journalist, skriver på ryska.

Tidigare böcker: Under serietiteln "Utopins röster - historien om den röda människan" finns storverken Kriget har inget kvinnligt ansikte (1985, på svenska 2012), De sista vittnena (1985, på svenska 2015), Zinkpojkarna (1989, på svenska 2014), Bön för Tjernobyl (1997, på svenska 2013) och Tiden second hand (2013, samma år på svenska).

Influerad av Ales Adamovitjs kollektivromaner och Ryszard Kapuściński - vars pris hon tilldelades 2010. Har varit tippad som nobelpristagare i litteratur i flera år.

Första mening: ”Han vågade inte se sig om…”

Visa mer...