Kultur & Nöje

Banala låtar hindrar inte Strömstedts trevlighet

Kultur & Nöje ,
Foto:
Foto:
Foto:

Niklas Strömstedts krogshow heter Storhetsvansinne men handlar mer om en artist som vill visa fram sin vanlighet och bjuda på en trevlig kväll.

Storhetsvansinne

Artist: Niklas Strömstedt

Plats: Trädgårn, Göteborg, till 17 december

Regi: Jonna Nordensköld

Manus: Johan Hedberg och Niklas Strömstedt

Längd: 1 timme och 45 minuter

Publik: Utsålt, cirka 640

Bäst: Ställningstagandet mot rasism och för medmänsklighet.

Sämst: För många anonyma låtar.

Artikeln publicerades 17 september 2016.

Helt otippat kom Niklas Strömstedt ut som en sympatisk och rätt kul snubbe för ett par år sedan. Det var liksom inget som märktes i de ofta vemodsfyllda låtarna som hördes så ofta på radio under sent 80- och 90-tal. Självhumor verkar han också ha, och många av skämten i Storhetsvansinne som nu lämnat Stockholm för en höst i Göteborg riktar udden mot honom själv. Och för all del, mot hans ex-fruar och storfamilj.

Strömstedt verkar vara en rätt vanlig kille. Det är bilden han förstärker i pratdelarna mellan musiken. En man som trots sina framgångar sjunger för och om verklighetens folk. Första låten, Inga änglar gråter, handlar om skilsmässa, Vart du än går om första barnet.

Däremot är inledningen storhetsvansinnig. I guldig gladiatordräkt, åkandes på en Segwaydriven gladiatorvagn, munhuggs han med sidekicken Rakel Wärmländer som spelar hans andra jag, eller möjligtvis mer storhetsvansinniga jag. En gimmick som funkar ibland och förvirrar ibland.

Krogshowen är egentligen mer en utökad konsert, och låtarna tar mest plats. I mellanliggande sketcher bjuder han in sig själv till sin egen tv-talkshow Tack för musiken, ger en lektion i dating-appen Tinder (Wärmländer spelar hustrun, som borde namngetts som Jenny) och redogör för hur svårt det är att planera sommaren med en storfamilj (Wärmländer ger röst åt alla andra familjemedlemmar).

Jag hinner inte mycket mer än tänka heteronormativ om texten i populära En kvinna och en man förrän Strömstedt kommenterar att låten skrevs av en ung man som nu insett att den är KD:s våta dröm och att en kvinna och en kvinna eller en man och en man är precis lika starka. Det följs upp av en smart sketch om fotboll som symbol för rasism och fördomar, uppdaterad med Göteborgsvinkel. Den antirasistiska Lyckolandet är knappt igenkännbar från Ace Of Bases original.

Till de musikaliska höjdpunkterna hör också Om och förstås Sista morgonen (där Lidingö blir Hisingen). Kvar vid flygeln tar Strömstedt på sig skulden för att Melodifestivalen numera består av alla dessa deltävlingar hade det inte varit för att han skrev I morgon är en annan dag åt den där schlagergalna tröjförsäljaren som var med på Rocktåget 1991 hade det aldrig hänt. Hans akustiska version slår Christer Björkmans, men visar också att de flesta av hans poplåtar är ganska banala.

Det hindrar honom inte från att upprätthålla trevligheten, och det är nog det snarare än en hejdundrande eller helgalen show som är målet. För Niklas Strömstedt verkar ju vilja vara en trevlig kille.