Kultur & Nöje

Atwoods sköna nya värld

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Margaret Atwoods Maddaddam utspelar sig i framtiden. Det är efter pestkatastrofen som utplånat större delen av mänskligheten.
Foto:Norstedts
Margaret Atwoods Maddaddam utspelar sig i framtiden. Det är efter pestkatastrofen som utplånat större delen av mänskligheten.

Margarets Atwoods dystopiska trilogi har kommit till sin tredje del, Maddaddam. Hennes värld är storslaget skapad och svindlande för tanken – om än inte stor litteratur.

Lena Kvist har läst.

Maddaddam

Författare: Margaret Atwood

Förlag: Norstedts

Översättning: Birgitta Gahrton

En eftermiddag under läsningen av Maddaddam hör jag i radions Studio Ett ett inslag där japanska forskare har testat och funnit empati hos råttor.

Försöken gick till så här: En råttas bur fylldes med vatten. Intill fanns en grannråtta, som hade möjlighet att rädda den simmande råttan genom att öppna en dörr. Det gjorde de flesta råttorna, till och med när de erbjöds att äta choklad istället. ”Det här är ju intressant eftersom vi inte brukar förmänskliga råttor, tvärtom”, säger programledaren till forskaren som intervjuas. ”De är alltså empatiska djur.”

Jag väntar hela tiden på en fråga om det grymma i försöket, om hur en art kan anses förfärlig och hur ”förmänskliga” kan ha en positiv laddning. Det är ju inte råttorna som låser in oss i burar och fyller dem med vatten?

Programledarna ställer den inte.

Men i Maddaddam ställs den frågan hela tiden.

Vad är mänskligheten för en art – och vad har vi gjort med vår planet?

Margaret Atwoods trilogi är en samhällskritisk bomb, faktiskt ett storverk vad det gäller att lyfta fram världen och granska den kritiskt.

Jag tyckte mycket om Margaret Atwoods första del i trilogin, Oryx och Crake, men hade problem med uppföljaren Syndaflodens år som jag tyckte var alldeles för actionspäckad.

Problemet är kanske att jag hade väntat mig något annat. Kanadensiska Margaret Atwood är ju en författare vars namn ibland nämns i Nobelprissammanhang och hon har skrivit flera riktiga klassiker, som den feministiska dystopin Tjänarinnans berättelse från 1986.

Maddaddam-trilogin är en ny sorts Atwoodberättelse, mer lik moderna dystopier som Hungerspelen, Divergent eller varför inte Cormac McCarthys Vägen. Atwood har skapat svindlande läsning, om än inte stor litteratur. Som samhällskritik ur ekologiskt perspektiv är Maddaddam-trilogin fullständigt fantastisk.

Berättelsen utspelar sig i framtiden. Det är efter pestkatastrofen, som utplånat större delen av mänskligheten. Före pesten levde människorna i en värld där cyniska storföretag, samvetslösa forskare och miljöförstöring gjorde livet allt svårare för vanliga människor.

Övervakningen får Orwells 1984 att blekna, Storebror ser verkligen allt. Porren har utvecklats till en kroppsnära virtuell möjlighet, där man kan känna allt som händer i datorn. Den innehåller stora mängder våld och möjlighet att hugga huvudet av kvinnorna efter sex.

Utsläppen har gjort att kustlinjen flyttats och till exempel New York står delvis under vatten.

Samtidigt, i detta kaos, pågår absurda försök till miljöarbete. Som till exempel Björnlyftet, där ekonördar har startat ett projekt för att rädda isbjörnarna genom att mata dem med kompostsopor som slängs ner från luften.

Många djur är hybrider skapade av människor, som merhårfår som har mänsklig hårväxt eller nassonger som är grisar med mänsklig hjärnvävnad.

Huvudpersonerna Toby och Zeb har överlevt pesten och bor tillsammans med en grupp andra mänskliga överlevare och crakerianer en genmodifierad perfekt människoras som påminner lite om dem i filmen Avatar. Berättelsen förs växlande bakåt och framåt genom att Toby berättar den för crakerianerna som är som barn som vill höra godnattsagor.

På det nutida berättelseplanet hotas den lilla gruppen av painballar, en sorts brutala gladiatorer som också överlevt pesten och nu rör sig i skogen runt det lilla lägret. Intrigen förs mot en konfrontation med painballarna (precis som den gjorde i Syndaflodens år) men intresset för just den biten verkar inte jättestort ens hos Margaret Atwood själv. Maddaddam är en roman som har sina största kvaliteter i omvärldsskildringen: allt det fruktansvärda som människorna skapat – och hoppet som ändå finns om en bättre värld.

En anledning till att jag är skeptisk till Maddaddams litterära förtjänster är den svenska formen. Det här är sannerligen ingen lättöversatt bok men översättning och redaktörskap borde ha fått ta längre tid. Många formuleringar känns märkliga och onödigt engelska, vilket stör textens flyt.

De filmiska kvaliteterna är däremot stora i denna actionspäckade roman. Kanske kan det till och med bli så att Maddaddam blir ännu bättre på teve?

Hollywoodregissören Darren Aronofsky (Requiem for a dream, Black Swan, Noah) kommer att ta sig an Maddaddam-trilogin och göra en HBO-serie av den. Det kan bli fullkomligt fantastiskt.

fakta

Har stort miljöengagemang

Född 1939 i Ottawa i Kanada

Har gett ut: En lång rad titlar, bl a Tjänarinnans berättelse (1986), Kattöga (1989), Den blinde mördaren (2000). Del 1 i Maddaddam-trilogin kom 2003 och hette Oryx och Crake, uppföljaren Syndaflodens år kom 2010.

Dessutom: Margaret Atwood har ett stort miljöengagemang. Många av personerna i trilogin är döpta efter utrotade eller utrotningshotade djurarter. Crake betyder kornknarr, Oryx är en antilop, Lotis Blue en fjäril, Manatee en sjöko osv.

Första mening: I början bodde ni inne i Ägget.

Visa mer...