Kultur & Nöje

Anna Axfors: Kärleksbrevet

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Anna Axfors.
Foto:

Anna Axfors debut är en kärleksförklaring till språket. Cecilia Köljing har läst en banbrytande kortroman som pekar mot stordåd.

Kärleksbrevet

Författare: Anna Axfors

Förlag: 10-TAL Bok

Huvudpersonen i Anna Axfors roman har skrivit ett adjö, ett kärleksbrev, till sin mamma som övergav henne för länge sedan. Hon bor kvar i barndomshemmet tillsammans med sin välfungerande pojkvän som åker till jobbet, träffar vänner, kommer hem och steker pannkakor. Men huvudpersonen lämnar inte längre huset. Hon vandrar mellan rummen och låter tankarna söka sig inåt och bakåt. Medan sommarvärmen tilltar utanför husets fyra väggar skriver hon fram sitt liv för sin mamma som ligger döende på sjukhus.

Allt runt huvudpersonen förfaller. Hon struntar i att städa och diska. ”Möglet har brett ut sig som ett alldeles vackert landskap under tallrikarna i diskhon.” Även hennes kärleksrelation håller på att förfalla. ”Det finns inget att bråka över, en relation är bara kroppar och tid som blandas”. Hon förhåller sig kall till pojkvännen som i sina försök att skapa någon slags normalitet framstår som rätt absurd. Det är som att världen utanför har slutat att existera och han kommer in som en utomjording från yttre rymden med helt främmande perspektiv och levnadssätt.

Axfors sällar sig till skaran av unga svenska författare som använder destruktivitet som ett verktyg för att dekonstruera traditionell kvinnlighet. Huvudpersonen är asocial, deprimerad, kanske alkoholiserad. Hon bryr sig inte om att vara till lags, att vara duktig, att spela upp kvinnlighet på ”rätt” sätt. ”Det betyder inte att jag vill vara född till man, jag vill vara kvinna, eftersom jag vill vara frigjord, inte fri. En dag står jag där. Äger allt. Och så som en man kanske dricker en drink, dricker jag en drink.” Likt en av Hemingways hjältar börjar hon dagen med gin och en Camel. Skillnaden är att det för henne är en bedrift, det har inte kommit gratis utan kostar henne en bit av hennes kvinnlighet. Hon är frigjord, inte fri. Det är en genialisk språklig distinktion.

Axfors har verkligen ett eget grepp. Redan i början redogör hon för sin poetik via romanjaget. ”Jag tycker inte om de där kärleksbreven som man skriver om och om igen utan de ska skrivas i ett svep, tills man har skapat något som stämmer överens med ens känsloliv.” Det är exakt så som boken är skriven. I ett stycke, ett flöde, okonstlat och ärligt.

Samtidigt ligger det något finmejslat över orden. Något som får mig att läsa koncentrerat, lyssna intensivt. Anna Axfors skriver: ”varje berättelse har sitt lilla hjärta som man måste lyssna på.” Här ligger hjärtat i språket: ”mitt skrik finns i orden jag försiktigt men bestämt skriver nu.” Anna Axfors är ett av de mest uppmärksammade namnen inom svensk poesi just nu. När jag läser hennes debut känns det som att jag är med om någonting viktigt, någonting banbrytande. Den fyller ett tomrum mellan lyrik och prosa och adresserar teman som känns relevanta och angår många. Den är på samma gång rak och intrikat. Och den är med all säkerhet bara början.