Utländsk inblandning gör utsikterna dystrare
Än viktigare är den starka libanesiska Hizbollahrörelsens inblandning i kriget. Styrkor från Hizbollah deltar i regimens senaste angrepp på den viktiga staden al-Qusayr vid Libanons norra gräns. I tusental, om man ska tro den amerikanske utrikesministern John Kerry, som uppmanar dem att omedelbart åka hem. Hizbollah har inte bekräftat, men gör heller ingen hemlighet av att man begraver unga män som stupat i strid.
Förutom trupperna opererar Hizbollah även i vad man anser är libanesiska byar som hamnat på den syriska sidan av den ganska oskarpa gränsen mellan länderna. Bybor har berättat för al-Jazira att rörelsen hjälper till med vad som behövs: kontanter, mediciner, vård, politisk skolning. Men bedömare menar att man också har tränade soldater på plats.
Hizbollahs inblandning har stor betydelse, inte minst därför att det får Israel att agera. Det var för att stoppa vapenleveranser till rörelsen som israelerna i april bombade mål i Syrien. Landet förbehåller sig rätten att skydda sina intressen med den typen av aktioner och för att kunna genomföra sådana behövs naturligtvis god och pålitlig information.
Enligt New York Times bedriver Israel just nu ett intensivt underrättelsearbete i Syrien. Man samarbetar med bybor i gränstrakterna mellan Israel och Syrien som varken stöder regimen eller oppositionen. Främst handlar det om humanitär hjälp och underrättelsearbete. Alltså till formen inte olikt vad Hizbollah gör på sitt håll.
Brittiska och franska politiker verkar för att EU ska terroriststämpla Hizbollahs väpnade gren, men på vilka grunder har inte framgått. Inblandning i de syriska striderna lär ju knappast räcka som skäl, såvida man inte tydligt kan visa att civila mål medvetet angrips. Annars borde många parter, både här och där, kunna bli aktuella för terrorstämplig.
Intensiteten i den senaste tidens strider beror dels på att al-Qusayr är viktig som knutpunkt för båda parter. Men upptrappningen har sannolikt också koppling till USA:s och Rysslands planerade fredskonferens i Genève i juni. Det faktum att länderna till sist har enats om att kräva direkta samtal mellan regimen och oppositionen har satt igång aktiviteter på många håll.
För både regimen och den väpnade oppositionen gäller det att snabbt stärka sin ställning på marken för att få en bra förhandlingsposition. För den politiska oppositionen handlar det om att enas kring frågan om, och i så fall på vilka villkor, man ska medverka i fredssamtalen.
Vissa förhoppningar är trots allt knutna till det schweiziska junimötet och i bästa kan det innebära en öppning, ett slut på stridshandlingarna och början på en politisk process.
Men om så inte blir fallet är risken stor att kriget fortsätter på den nu inslagna vägen med utländsk inblandning. Och då lär det dröja innan någon ljusning är i sikte.
Marie Anell,
frilansjournalist
frilansjornalist
