Krönikörer

Sudans problem kan inte lösas av militären

Krönikörer Artikeln publicerades

Nyheter om krigshandlingar i Sudan är knappast något som får härdade tidningsläsare att ramla av stolen av förvåning.

Stridigheter i olika former har pågått i stort sett sedan Sudan blev självständigt 1956. Darfur och fördrivning av civilbefolkning i samband med oljeprojektering är bara några av de senaste årens exempel. Sydsudans självständighet efter en folkomröstning i juli förra året har tyvärr heller inte gjort slut på fientligheterna. Tvärtom, kan man nästan säga.

Fredsavtalet från 2005mellan norra och södra Sudan, som innebar slutet på 40 års inbördeskrig och garanterade Sydsudan självständighet om befolkningen så önskade, blev nämligen inte så allomfattande som många hade hoppats. Bland annat förblev frågor om gränsdragningen mellan länderna, fördelningen av oljeinkomster och medborgarskap olösta. Skärmytslingar längs gränsen har därför pågått i princip sedan självständigheten var ett faktum. Fram till april i år fördes kampen främst genom olika miliser och väpnade grupper, men Sudan har även anklagats för att genomföra bombräder.

Oenigheten i gränsprovinserna har förstärkts av konflikten runt oljan. När Sydsudan i januari bestämde sig för att sluta exportera olja via pipelines och hamnar i Sudan och i stället frakta den via landsväg till Kenya och Djibouti nådde den sin kulmen.

I april tog så kampenen ny vändning när Sydsudans militär gick in i det oljerika Hegligområdet. Sudan svarade med flygbombningar och tog snabbt tillbaka vad man förlorat. Många varnade för fullskaligt krig.

Men i början av maj tvingade FN:s säkerhetsråd fram en fredsplan som innebar omedelbart eldupphör, trupptillbakadraganden och nya förhandlingar. USA lyckades få både Kina och Ryssland, normalt såta vänner främst till Sudan med viktiga intressen i landet, att ställa upp på planen och hota med sanktioner. Och eftersom varken Sudan eller Sydsudan behöver mer ekonomiska problem godtogs den.

Men, menar bedömare, även om vapnen tystnat och förhandlingar åter startar är risken stor för nya urladdningar. Grundläggande problem har nämligen aldrig följts upp ordentligt i de fredsuppgörelser som hittills ingåtts, problem som varken har med gränser eller olja att göra utan med demokrati, pluralism och respekt för minoriteter.

De styrande i Sudan och Sydsudan har en sak gemensamt – för båda grupperna är krig och hot om krig ett bekvämt sätt att behålla makten i sina respektive länder. Sudans drygt 20 år gamla militärjunta har ett växande antal kritiker och uppror att hantera. Hittills har man klarat sig genom att rikta uppmärksamheten mot en yttre fiende och spela ut olika grupper mot varandra.

Även Sydsudan, om än med folkvald president, har spelat på nationalistiska strängar. Det är ingen lätt sak att hålla ihop en ny, heterogen stat med inre spänningar. Då är en traditionell och aggressiv fiende lätt att ta till som enande faktor.

Men raden av konflikter i området har ingen militär lösning. I stället är omfattande politiska reformer, framför allt i militärjuntans Sudan, den ända man måste börja i.

Marie Anell,
frilansjournalist