Krönikörer

Stig-Björn Ljunggren: Vägbommar eller kiosker?

Krönikörer
Foto:

Jag var på en diskussion i Hälsingland häromveckan där det diskuterades kring hur mentaliteten skiljer sig mellan och i olika landskap. Typ skåningar är dryga, stockholmare arroganta och göteborgare lite, hmmmm, tröga.

Hälsingarna däremot är fritänkare, medan gästrikarna är lite mer ”bruksorienterade”. Men det diskuterades också skillnader inom Hälsingland mellan olika byar. Söderhamnare är malliga, Hudiksbor näriga. Ett bröllop i Los är lika roligt som en begravning i Hassela. Och så vidare.

I debatten var detnågon som sade ungefär så här:

-Om vi hittar ett bra fiskevatten så sätter vi upp en vägbom. Om de hittar ett bra fiskevatten i Härjedalen så sätter de upp en kiosk och säljer fiskekort.

Alla nickade igenkännande. Och så avslutade personen:

-Vad är det för fel på vägbommar?

Spridda applåder. Och vi andra funderade om vi hörde rätt.

Frågeställningen är intressant. Det tas ofta för givet att vi ska se till att sälja det vi har för att dra till oss inkomster, även till priset av att vi tvingas förändra sådant som fungerat sedan Hedenhös.

Frågan är var gränsen ska gå för ett samhälles strävan att sälja sig till omvärlden?

Se gärna hur olika städer hanterat sina högskolesatsningar.

På några ställenhar studenterna katapulterats ut till något nedlagt regemente där de kan hållas med sitt. Centrum behöver inte påverkas. Medborgarna kan fortsätta sin inrutade tillvaro. Temat är: Vad är det för fel på vägbommar?

På andra ställen har högskolan luftlandsatts i centrum, där de mest attraktiva platserna finns. Med påföljd att centrum byter karaktär, kaféerna fylls av folk som diskuterar genusteori och krogarna spyr ut sjungande ungdomar långt in på småtimmarna till småborgarnas förtret.

Båda dessa lösningar har sina för- och nackdelar. Själv tror jag på förnyelsedoktrinen, även om en del fötter blir trampade på.

Alltså: Sätt upp en kiosk och sälj fiskekort!

Stig-Björn Ljunggren
statsvetare och s-debattör