Schlaug: "Herregud, vad är det för människor?"
Jag kikade på vimpeln. Den var ljusblå. Det var inte Fritidsresor eller Vingresor eller ens någon rysk resebyrå. På vimpelns kunde man läsa Nya Moderaterna. Och turisterna visade sig vara ungdomar iklädda jackor med moderatlogga.
Det visade sig att de var på väg till en valstuga för att där bjuda förbipasserande på kaffe. Det visade sig också, förstod jag när jag läst en krönika av KG Bergström, att de moderatdesignade kaffeflickorna och kaffegossarna var inhyrda från ett kaffeföretag. Tidigare hade de varit utklädda till kaffeserverande miljöpartister som serverat ekokaffe.
Det är beklämmande när stora riksdagspartier inte förmår skaka fram övertygade medlemmar som är villiga att delta på valmöten. Kanske är det så att Stefan Löfven är sanningen på spåren när han talar om socialdemokraternas politik som en affärsplan. Partier ser sig inte självklart som ideella organisationer, som bärs av medlemmar och engagemang. De ser sig alltmer som företag som skall ta marknadsandelar.
PR-konsulterna flockas kring partistrategerna, PR-byråerna tar för sig allt mer av det partistöd som riksdagens beslutat om. Och partierna anställer fler marknadsansvariga än sakpolitiska experter. Ju närmare partierna flyttar sig varandra, ju mer de trängs i det som för tillfället kallas mitten, ju viktigare blir det med paketeringen. Vad man egentligen tror på är ointressant, man har reducerat sig själva till försäljare.
Naknast av alla är de socialdemokrater som vandrat i flock från partiet till dem man tidigare, i rollen som politiker, kritiserat. Östros går till bankföreningen, Persson blir PR-konsult, Nuder rådgivare åt Wallenbergs riskkapitalbolag. Sahlin berättar, när hon väl avgått, att hon inte trodde på den politik hon förde inför sin sista valrörelse.
Herregud, vad är det för människor?
Undrar hur de mår. Egentligen. Och varför de är så rädda. Varför de saknar stolthet. Varför deras största intresse tycks vara att spela roller. Är det kanske det som är välfärdssamhällets baksida i en tid när den egna karriären, den egna plånboken, den egna rollen som jag tagit över vartenda uns av begreppet vi.
Rent förfärligt blir det när politiker misstror sina medmänniskor så mycket att de tror att vi inte skulle få mångfald inom skola och äldrevård om det inte går att göra att göra vinst och en liten nätt förmögenhet på kuppen. Som om det inte finns människor som brinner för det som de håller på med, som brinner för själva verksamheten. Människor som vill förverkliga drömmar långt djupare än att blir rik. Som vill fylla sitt liv med mening, som är nöjda med hyggliga löner om de får skapa något de tror på. Också till andras nytta.
Många politiker tycks inte tro att sådana människor existerar längre. Utifrån sig själv tror man sig känna andra?
Birger Schlaug,
f.d. språkrör
