Krönikörer

Rätt att stoppa miljardrullningen!

Krönikörer Artikeln publicerades

Villkoren i den statliga sjukförsäkringen påverkar arbete och utslagning. Förr kunde man tro att ersättningsnivån bara var en trygghetsfråga. Vem som var sjuk var en rent medicinsk sak, som doktorn avgjorde.

Med lavinen av sjukskrivningar de senaste tio åren har denna gamla syn slagits sönder av verkligheten. Ersättningsprocenten, och hur den ändras under loppet av en sjukskrivning, samverkar med arbetsmarknadens, primärvårdens och försäkringskassans arbetsformer för att främja återgång i arbete alternativt passivitet och förtidspension.

Det är olika meningar om vad som är rätt avvägning för ersättningsnivån. Men en avvägning är det, att väga olika nackdelar mot varandra är ofrånkomligt. För låg procentsats gör att försäkringen inte fyller trygghetsuppgiften tillräckligt väl. För hög procentsats gör att försäkringen bidrar till att folk i onödan lämnar arbetslivet i förtid.

Nivån påverkar inte bara socialförsäkringens och statens finanser, utan även den samhällsekonomiska kärnfrågan om förhållandet mellan arbetande och bidragstagare.

Men riksdagen råder inte över ersättningsnivån. Försäkringsbolag kan ordna tilläggsförsäkring som är marginell i premiekostnad men genom höjd ersättningsnivå förskjuter hela den statliga sjukförsäkringens signalsystem när det gäller återgång i arbete. I stor skala finns sådana försäkringar i flera kollektivavtal.

Regeringen möter just nu en trumeld av kritik då den vill göra slut på en del möjligheter för försäkringsbolag och avtalsparter att teckna dessa marginalförsäkringar som ändrar villkor, kostnader och stimulanser i hela den statliga sjukförsäkringen. En ovanlig samling av etablerade intressen förenas i angreppen. Huvudroller har TCO, Svenskt Näringsliv och försäkringsbranschen.

Att döma av SVT:s Aktuellt i tisdags har statsminister Fredrik Reinfeldt och statsrådet Cristina Husmark Pehrsson fått problem med att några i deras egen riksdagsgrupp ställt sig på försäkringsbolagens och arbetsmarknadsorganisationernas sida. En väg ur detta dilemma skulle nog passa många av de väletablerade intressen som angriper regeringen.

För de flesta kan ju nivån bli 75 procent om den statliga försäkringen sänks ända till 65 procent och 10 procent lämnas åt avtal och privatförsäkring. Men den vägen kan regeringen inte gå, försämringen för dem som inte är väletablerade skulle bli sådan att trygghetsmålet skulle komma i kläm. Kärnpunkten pekade statsministern på i Aktuellt. Det är lätt för dem som ordnar tilläggsförsäkringar att göra det för ganska liten kostnad för sig själva, men de påverkar kostnaderna i hela den stora statliga försäkringen.

Vi som håller på något av de andra regeringspartierna har verkligen orsak att ge ett tydligt stöd för statsministern mot den kritik han får av en del av sina egna. Ja, till och med de som tillhör oppositionen och har annan mening om själva procentsatsen, borde stödja Reinfeldt mot de starka särintressen som är i farten.

För vem ska bestämma över villkor som styr kostnadsnivån i socialförsäkringen och påverkar arbetsmarknadsutveckling och skattetryck? Är det våra folkvalda? Eller TCO, Svenskt Näringsliv och försäkringslobbyn?

Det kan ju kännas avigt att inskränka avtalsfriheten. Men de försäkringsavtal det här gäller är inga kontrakt där två parter gör upp och betalar själva. I praktiken avtalar de även om att hålla farten uppe i miljardrullningen genom den statliga försäkringen.

Åke Wredén