Krönikörer

Nyström: Ibland räcker det med att våga gå utanför rollen

Krönikörer Artikeln publicerades

I min förra krönika spekulerade jag kring vårt behov av bekräftelse, både i allmänhet och inom hälso- och sjukvård. I den här krönikan drar jag mig till minnes en vårdsituation som gjorde innebörden i bekräftelse extra tydlig för mig.

Vid mitten av 1980-talet arbetade jag med unga människor som nyligen insjuknat i schizofreni. Jag hade särskilt vårdansvar för en ung man som var inlagd på sjukhus med en nästan konstant dödsångest. Han levde med skräcken för något nytt livshotande i stort sett varje dag.

Mina försök att förstå symboliken i hans hypokondriska funderingar roade honom visserligen en smula, men till slut sa han: Jag tror faktiskt inte att du kan förstå mig, men jag uppskattar för all del att du försöker. Men nu är det nog dags att åka hem för jag längtar efter personalen på min vårdcentral.

Vad var det då som den här personalen gjorde så bra? Jo, den här patienten dök upp hos dem flera gånger i veckan med olika livshotande symtom. Inte utan humor och självironi berättade han om hur han med kraftig ångest brukade titta in och be om hjälp. Han betalade inte, och han behövde egentligen inte träffa någon läkare heller. Han fick sitta och vänta tills någon hade tid, ibland var det en sjuksköterska eller undersköterska, ibland en sekreterare.

De pratademed honom. Inte på samma sätt som jag med en färsk psykoterapeututbildning i bagaget, utan om vardagliga saker som gjorde honom distraherad från sin ångest. När det kändes som svårast och ångesten inte kunde bemästras med samtal togs blodtryck, blodprov eller urinprov, och man kunde konstatera att allt var bra. Efter sådana besök blev resten av dagen lättare.

Och jag upplystes om att jag som var mer utbildad inom psykiatri än personalen på vårdcentralen minsann inte förstod honom lika bra. Han var nog lite arg också, för han tyckte att jag hade lite för ambitiösa planer för hans rehabilitering. Lite ironiskt sa han: Du får förlåta mig om jag aldrig blir chef på ett stort företag.

Jag var alltså både engagerad och ambitiös utan att kunna bekräfta den här patienten. Så här i efterhand undrar jag om jag inte då, för tjugofem år sedan, borde ha kontaktat hans vårdcentral och berättat för dem hur viktiga de var för honom. Det brukar ju kännas bra att få kvitto på att det man gör blir uppskattat, framför allt när man vågar sig lite utanför regelverket.

Senare harvårdvetenskaplig forskning flera gånger visat att det som många patienter uppskattar allra mest är när en professionell person ägnar dem extra uppmärksamhet och går lite utanför sin expertroll.

Det är förstås för sent att ge den här bekräftelsen nu, och den kanske inte ens var särskilt viktig. Jag tror att personalen på den här vårdcentralen i sina olika professioner hade utvecklat en kollektiv vårdkompetens som gav dem tillräckligt med trygghet och självförtroende för att både kunna ge och ta emot bekräftelse utan förstärkning utifrån.

Maria Nyström
professor i vårdvetenskap , Högskolan i Borås