Krönikörer

Ny standard för svensk historia

Krönikörer
Foto:

Sverige har fått ett nytt standardverk i svensk historia. Sten Carlssons och Jerker Roséns ”Den svenska historien” som var min generations stora verk har distanserats av ny forskning, som naturligt är.

Artikeln publicerades 20 juli 2010.

Initiativet till det nya verket kommer från historiken Dick Harrison, en av dessa nya, publiktillvända historiker som den läsande publiken slutit i sin famn med bland annat en bok om digerdöden. Digerdöden som tog två av tre i vissa delar av Europa och förändrade landet mer än något annat.

Dit hörförstås även Svenska akademiens sektretare Peter Englund som med sin Poltavabok avromantiserat stormaktskrigen.

Fackhistorikerna har överrumplats av svenska folkets historieintresse men har sedan tagit upp striden med den snabbskrivande sammanfattaren Herman Lindqvist. Utan att vara det minsta fackhistoriker har Lindqvist till stor del skapat detta intresse med böcker som kanske inte alltid skulle uthärda en seminarieomgång. Och före honom Vilhelm Moberg, i vars folkliga spår Harrison verkar vilja gå.

För ett par årsedan väckte Cecilia Wikström (FP) tanken att Sverige skulle skaffa sig en litteraturkanon, det vill säga en bok med det bästa av svensk litteratur. Ett vanskligt företag som stupar på att det råder delade meningar om vad som är kvalitet. Debatten kom snabbt att invaderas av genuspoliser som ville att det skulle vara fler kvinnliga författare.

Det är inte lika svårt att formulera en standard för historia, men även historieforskningen har ju sina trender. Om Carlsson gav stort utrymme åt kungar och krig så ska Harrison mer betona hur kvinnor levat och hur de sociala förhållandena tett sig. Samtidens feministiska debatt ekar även här i bakgrunden så som marxismen på 1970-talet präglade dåtidens historieskrivning. Varje historieverk har sin begränsade ideologiska hållbarhet.

Inför det Harrisonska projektet, som också omfattar en TV-serie med Martin Timell (!) som programledare, samlades ett antal historiker till diskussion. Var det någon poäng med att ge ut detta verk? En av deltagarna ansåg att det bara skulle gynna Sverigedemokraterna.

Det är en fråga som bör tas på allvar. Sverigedemokraternas svärmeri för det nationella är klassisk chauvinism som ser Sverige som ett isolerat och bättre land än andra. Det är en nationalism med kunga- och flaggsvärmeri. En historiesyn som inte har någon relevans för vår tid, kan man tycka. Men kanske en historia som tilltalar många med sin trygga svenskhet.

Harrisons åttabandsverk(av vilka jag med stort nöje glupat i mig tvåan och delar av trean om medeltiden) kan ses som en motvikt till Lindqvists kuriosahistoria. Det må vara att verket inte kommer att läsas från pärm till pärm av alla svenskar men det kommer att finnas i mångas bokhyllor att konsultera när så behövs. Och den moderna tiden – den man aldrig hann fram till i skolan – hoppas man komma ikapp i sista bandet!

Det är dessutom ett verk som visar att kunskap åldras och blir osanning när forskningen går framåt. Vi är idag långt ifrån Grimberg.

För min del ser jag detta stora arbete som ett sätt att återerövra vår historia från Sverigedemokraterna. Om de ville ägna sig åt lite släktforskning skulle de rentav upptäcka att de har förfäder som en gång invandrat till Sverige. I likhet med många av oss.

Men då faller också deras uppblåsta nationalism i bitar.

Lennart Hjelmstedt
f. d. chefredaktör BLT