Krönikörer

Myt och verklighet i skoldebatten

Krönikörer Artikeln publicerades

För några år sedan var jag handledare för en 80-poängsuppsats i pedagogik om nyexaminerade lärares upplevelser av sin arbetssituation.

Uppsatsen skrevs på förslag av Centrum för skolutveckling i Borås (CSU), som tyckt sig notera att många nya lärare lämnade sitt yrke efter kort tid. I linje med den rådande mediebilden av skolan under 2000-talets inledande år, trodde man sig veta att många nya lärare vantrivdes och att de blivit illa förberedda under en bristfällig lärarutbildning.

Britt Heikkilä, som åtagit sig uppdraget, var lärare i grundskolan sedan 22 år tillbaka. Visserligen upplevde hon att flertalet lärare på hennes egen arbetsplats trivdes rätt bra på jobbet, men den dominerade me-diebilden hade övertygat henne om att det på andra håll fanns allvarliga problem, som borde lyftas fram i ljuset.

Heikkilä skickade ut en omfattande enkät till samtliga sjuhäradslärare med högst fem års anställningstid efter examen. Efter analys av enkätsvaren kunde hon till sin förvåning konstatera att de nyanställda lärarna med få undantag hade positiva erfarenheter av sina inledande år i yrket.

Det mest positiva var glädjen över att undervisa elever. Man hade också positiva erfarenheter av samarbetet med andra lärare. Flertalet uppgav sig trivas mycket bra trots att de uppfattade arbetet som krävande. Heikkilä gjorde även en genomgång av forskning om mediebilden av tillståndet i skolan och fann att hennes egen rätt negativa förutfattade uppfattning formats mer att vad tidningarna skrev än vad hon själv iakttagit i sin omedelbara närhet.

Jag tänker på detta när jag tar del av mediereaktionerna på Sveriges Radios granskning av utbildningsminister Jan Björklunds vårdslösa hantering av utbildningsstatistik. Med det genomslag Jan Björklund haft i synen på den svenska skolan under de senaste tio åren kan man undra i hur hög grad det är Björklunds privata bild av tillståndet av skolan som legat till grund för formuleringen om skolans påstådda kris.

En seriös analys av den omfattande pedagogiska forskningen om skolan och av jämförande internationell statistik leder till en helt annan, mycket mer nyanserad och komplicerad bild av tillståndet i den svenska skolan, av dess styrkor och svagheter i internationellt perspektiv samt vilka åtgärder som är mest angelägna för att komma tillrätta med de problem som identifierats. Till skillnad från Jan Björklund, som tycks ha utgått från färdiga idéer om lösningar och anpassat sin verklighetsbild och sina argument därefter, borde man rimligtvis först göra genomarbetade lägesanalyser baserade på seriös forskning.

Utbildningsvetenskapliga kommittén inom Vetenskapsrådet borde snarast permanentas och tilldelas forskningsresurser som står i rimlig relation till skolans betydelse i det svenska samhället. Den forskningsproposition som nyligen presenterades hade varit rätt plats att annonsera en sådan kraftsamling på att fördjupa kunskapen om och för skolan. En skola som har till huvuduppgift att förmedla kunskap måste själv vila på en gedigen kunskapsgrund.

Ett av de stora problemfälten idag rör skolans matematikundervisning. Som framgår av de analyser som genomfördes inom de senaste utvärderingen är lärarutbildningen finns det allvarliga brister i tillgången på kvalificerade lärarutbildare i matematik.

Detta beror inte i första hand på slapphet från lärarutbildningarnas ledning utan på att det helt enkelt finns alltför få disputerade lärarutbildare i matematik, att intresset för matematikutbildning är mycket svagt hos flertalet matematikforskare och att specialiteten matematikdidaktik har mycket låg status inom det akademiska ämnet matematik.

Det krävs därför en sinnesändring hos landets ledande matematikprofessorer för att en positiv utveckling skall komma till stånd – en utmaning för skolpolitiken.

Anders Fransson
professor emeritus