Krönikörer

"Mitt i livet händer det att döden kommer ..."

Krönikörer Artikeln publicerades

Framtiden kommer smygande bakifrån. Det är så jag tänker när jag får höra att någon jag känner plötsligt dött.

Dragit sitt sista andetag. Bara försvunnit, liksom runnit bort i tidens flöde. Och så tänker jag på orden som den som borde ha fått Nobelpriset i litteratur skrivit.

Mitt i livet händer det att döden
kommer och tar mått på
människan. Det besöket glöms
och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.

Den som formulerat detta är förstås Tomas Tranströmer. Och den som nu lämnat livet är Kjell Westling. Musiker, kompositör och ödmjuk människa. Han var mer än musiker. Han var en absolut komplett musiker. Spelade nästan allt som gick att spela, på allehanda instrument. Historien om Kjell Westling bär med sig berättelsen om allt från Blå Tåget, Bella Ciao-gruppen till fria teatergrupper och Dramaten.

Men för mig var han mest av allt den som kunde få en saxofon att leva. Och jag minns: Vi befinner oss i en sommarvarm bygdegård i Östergötland. Det är fullt med folk. Utanför den faluröda lokalen glittrar sjön, den skymtar genom fönstret längst bak.

Jag sitter påen scen tillsammans med den engelske sångaren Fred Lane, jag har pratat om vad som hände en ljummen gryning i den amerikanska södern för närmare 50 år sedan. Fred gör en ren, lite rå, version av Reconsider, baby – röst, gitarr och munspel. Det ingår i vår föreställning om rockmusikens barndom, rasismens 50-tal och bluesmusikens hjärta.

Plötsligt reser sig en man upp bland publiken, tar vid med sin saxofon och sommaren får en större innebörd. Och musiken fyller rummet med den skönhet som bara livsglädjen, sorgen och längtan i en saxofon, hanterad av en mästare, kan göra. Så ödmjukt, ändå så självklart.

Mannen med saxofonen var Kjell Westling. Han dog häromdagen, lika plötsligt som han rest sig upp och låtit sin saxofon och person fylla rummet med en märklig blandning av toner och andäktig tystnad.

Det känns märkligtnär människor plötsligt dör. Mannen med saxofonen satt alldeles nyss och åt en enkel soppa på min soliga veranda. Jag kände honom inte, hade bara träffat honom några gånger. Lågmäld, ödmjuk och väldigt allmänbildad. Minnet av den där varma sommardagen i den varma lokalen när han reste sig upp och gav publiken ett minne för livet väver sig in i verandan.

Kanske hade kostymen redan börjat sys då, vad vet man om döden och dess tysta besök för att göra sig hemmastadd? Hur länge har den sytt på min kostym? Är trådarna hållbara, eller kan jag slita sönder dem av ren livslust ett tag till? Kanske livslust mest av allt tonsätts med en ensam saxofon en vacker sommardag när sjön glittrar mellan vita stammar och gröna blad.

På nära håll har jag sett hur döden kan förlama den levande. Döden som vägvisare för en soldat i uniform i ett främmande land. Situationer när risken att själv dödas medför att man själv dödar. Har man tur ser man inte den man dödar i ögonen. Har man otur får man leva med blicken från den man dödat.

Kring den blickenspinner tankar och fantasier ett nät som kan kväva. Är man en människa med utvecklad empati så riskerar man att drabbas av en ångest värre än döden. Och då finns bara ett överblickbart botemedel, att själv få dö. Så är det i Sverige. Jag har sett det på nära håll. Självmord till följd av det man upplevt i svensk uniform under så kallat FN-mandat. Så är det i USA, som har fått hem fler än 100.000 soldater från Afghanistan som tvingas leva med ångest och mentala skador.

I boken Al Queda and the road to 911 skriver Lawrence Wright hur Usama bin Ladins plan med 11 september-attacken var att locka USA och dess allierade till Afghanistan. För att blöda ut dem. Och de kom. Som råttor till fällan.

Även Sverige gick i fällan. Deltar i ett krig som inte kan vinnas, och som skapar fler talibaner än det tar kål på. Det man vinner är inte fred, utan arbete för den som väver allt fler dödskostymer till unga män och kvinnor. Krig är vår tids värsta cancer.

Kan situationen tonsättas bättre än genom ett sorgligt bluesigt solo från en saxofon? Ljudet väver sig in av dubbla skäl i min veranda.

Birger Schlaug
f.d. språkrör (MP)