Misslyckad militärkupp lär sluta i flerfrontskrig
Bara fjorton dagar efter kuppen hade tuaregkrigarna i stället lagt under sig mer än halva landets yta och den 6 april utropade de området som självständigt under namnet Azawad. Styret av det som återstår av Mali fick Sanogo dessutom lämna ifrån sig i torsdags till den tidigare talmannen Dioncounda Traore.
Men att militärkuppen misslyckades och makten återgått i civila händer betyder inte att allt åter är frid och fröjd i Mali, landet som varit något av ett demokratiskt föredöme i Västafrika. Sannolikt är det vi ser bara början på bekymren.
Den tillfällige presidenten har fått 48 dagar på sig att ordna nya val. Men hur ska val kunna genomföras när mer än halva landet hålls av separatister? President Traore har sagt att han vill föra fredsamtal med upprorsmakarna.
Men han har också understrukit att han inte tvekar att använda våld om de inte går med på förhandlingar. Sannolikt måste Malis armé försöka återerövra förlorad mark innan några val kan hållas. Hur lång tid det kan ta, om det ens är möjligt, vet ingen.
Samtidigt pågår ett eget spel mellan de grupper som är inblandade i maktövertagandet i norr. Klart är att tuaregerna i National Movement for the Liberation of Azawad (MNLA) är den dominerande kraften. Under åren har de upprepade gånger försökt frigöra sig från Mali.
Det som nu gav framgång var den förstärkning som kom från Libyen. Många tuaregiska krigare slogs på Gaddafis sida mot oppositionen. När den striden gick förlorad vände de hemåt och slöt upp bakom upproret mot Malis regering.
Ytterligare förstärkning har kommit från den tuaregledda islamistiska gruppen Ansar Dine. Men relationerna mellan den och MNLA tycks ha skurit sig sedan Ansar Dine visat mer intresse för islamiska lagar än för självständighet. Sida vid sida med Ansar Dine har i stället ökända ledare för al-Qaida i islamiska Maghreb (AQIM) dykt upp i Timbuktu.
Vilken roll AQIM och andra kriminella grupper spelar i upproret är höljt i dunkel. Men att de har ett intresse av att hålla öknen öppen för brottslig verksamhet, långt från all myndighetskontroll, är uppenbart.
Inför västerländska medier vill tuaregledarna gärna framstå som revolutionärer som befriat sitt folk från förtryck. En befälhavare, som uttalat sig för al-Jazira, tar avstånd från AQIM och andra kriminella gäng och hävdar att man försöker befria området från radikala islamister och smugglare.
Han ber om tålamod. ”USA och Saudiarabien har haft problem med dessa grupper i åratal. Hur tror ni att vi ska kunna göra oss av med dem på en vecka?” Någon försoning med Malis ledning tycks dock inte stå på programmet.
En slutsats man kan dra av detta är väl att det inte bara är Malis regering som står inför en militär offensiv med flera motståndare. Även separatisterna kan räkna med att snart få föra krig på flera fronter samtidigt.
Marie Anell
frilansjournalist
